Elite Beat Agents är i grund och botten Ouendan, men inte lika klockrent. Upplägget är samma genialt enkla idé – numrerade ringar dyker upp på skärmen och det gäller att med pennan trycka på dem i rätt ordning. Mellan varven får man följa streck eller snurra på skivor istället för att liva upp det hela. Allt i takt med musiken förstås. För Elite Beat Agents är ett musikspel, och när musiken inte håller måttet fallerar det hela givetvis lite. Det är här Elite Beat Agents tappar mark.
Där Ouendan hade charmig j-pop som ingen kunde vare sig känna igen eller ogilla så kör Elite Beat Agents istället på typiskt amerikansk listmusik. Nu finns det kanske faktiskt folk som gillar Avril Lavignes Sk8er Boi eller La La med Ashlee Simpson men jag tillhör inte dem. Dessutom är det flera låtar som inte riktigt passar konceptet, det krävs en tydlig rytm för att det ska kännas intuitivt när man ska trycka och föregångarens mer hysteriska japanska sångerna känns omedelbarare.
Det underliga är att det i slutändan faktiskt inte gör så mycket. Nonsenslåtar som Madonnas Material Girl lyckas ändå beröra när de återföljs av Elite Beat Agents underbara bildspråk och berättarglädje. Små livsöden målas upp under varje sång och vare sig det rör sig om en nyligen utblottad oljeshejk eller en filmregissör som tappat gnistan så känner man verkligen med dem. Det är fortfarande fantastiskt hur utvecklarna Inis med så små medel kan berätta en så träffsäker historia. Chicagos egentligen banala You’re the Inspiration där en liten flicka längtar efter sin döda pappa är precis lika vacker som föregångarens Over the Distance och lyckas framkalla mer känslor än alla svulstiga filmsekvenser som spelåret spottat ur sig. Man känner ju sig som en riktig jävla usling när man misslyckas hjälpa henne.
Tillsammans med en del – i sammanhanget – riktigt klockrena spår som YMCA och Jumpin’ Jack Flash räcker det riktigt långt. Värt att nämna för de hugade egenimportörer som faktiskt prövade på Ouendan är också att själva spelupplägget genomgått en del förbättringar. Överlag känns musiken och spelandet bättre synkat och ringarna är mer vettigt – men inte mindre djävulskt – placerade på skärmen. Det mest konkreta framsteget är dock att man numera kan hoppa förbi introt får att gå direkt till den del i låten där man faktiskt börjar spela. Alla Ouendan-veteraner som suttit och nött Ready Steady Go vet precis vilken enorm skillnad det kan göra.
Spelet är lite för lätt i början för oss som spelat Ouendan tidigare och det är inte utan att man önskar att man kunde ha fått börja direkt på en svårare nivå men efter ett tag hinner spelet ikapp en. Svårighetsgraden är som i föregångaren nästan sjukligt väl avvägd. Precis när man efter tjugonde försöket är på gränsen att ge upp så lyckas man på något mystiskt sätt ta sig igenom låten. Eufori följer. Jag är egentligen ingen poängjägare och brukar tröttna ganska snabbt på spel som bara går ut på att slå rekord men Elite Beat Agents innehåller tillräckligt mycket för att det ska räcka länge ändå, och även en high score-agnostiker som jag lockas ibland att fila lite extra för att bara få några poäng till. Är man lagd åt annat håll än jag räcker spelet förstås hur länge som helst.
Elite Beat Agents missar i slutändan med en hårsmån att nå upp till Ouendans höga nivå. En ojämnare låtlista och avsaknaden av egentliga wow-nyheter gör att det bara är världens näst bästa musikspel.