Det första Tony Hawk-spelet släpptes på Playstation för åtta år sen och gjorde mer än att bara revolutionera genren, det lyfte fram skateboardkulturen till allmänheten. Det gjorde ord som ollie och kickflip lika kända som frag eller headshot. Trots att det aldrig ansågs som en simulation så var Tony Hawk’s Pro Skater ett spel som praktiskt taget gjorde allt det kunde med dåtidens hårdvara för att skapa en så trovärdig och underhållande skateboardupplevelse som möjligt. Det hyllades av både kritiker, konsumenter och skatare och blev snabbt en av världens mest framgångsrika spelserier. Del två i serien tillförde bland annat den enormt viktiga möjligheten att göra manuals för att länka trick och skapa långa trickkombinationer, vilket gjorde det till ett ännu bättre spel.

När del tre kom så kunde man dessutom göra reverts för att länka quarterpipetrick och potentialen för näst intill oändliga trickkombinationer var skapad. I och med denna stund så har det visat sig att Tony Hawk-serien uppnådde sin såkallade zenit, höjden av sin potential. Det grundläggande spelkonceptet handlade om att utföra diverse uppdrag där de flesta kretsade kring att på ett eller annat sätt samla poäng genom att göra olika trick eller trickkombinationer. När detta system redan använts på bästa möjliga sätt i de tre första delarna av serien så började utvecklarna istället lägga till saker som i slutändan bara gjorde spelkonceptet sämre. Det grundläggande tricksystemet samt spelseriens uppdrag blev mer och mer komplicerade, balansen förstördes och spelets underhållande kärna gick förlorad. I och med den nya generationen så kom Tony Hawk’s Project 8 och detta införde något som kallas Nail the Trick där man fritt kan skapa sina egna trick med hjälp av de analoga spakarna. En ganska häftig idé som tyvärr inte synkar så bra med resten av spelet bland annat på grund av att den i överlagt stela spelkontrollen fungerar bäst med den digitala styrspaken.

Tony Hawk’s Proving Ground introducerar tre olika sätt att spela på. Man kan välja att satsa sin tid på att göra karriär som brädåkare, bli en banbyggare eller en hardcore-åkare.

Om man satsar på sin karriär handlar det om att göra tävlingar och satsa på att lära sig Nail the Trick och de nya funktionerna Nail the Grab och Nail the Manual. Om man blir en byggare kan man lära sig att klättra runt och bygga saker i spelvärlden för att klara speciella uppdrag. Man kan även vara hård, eller hardcore som det heter i spelet, och då får man bland annat lära sig slåss. Det finns dessutom många vanliga street-uppdrag i spelet som går ut på att till exempel grinda eller göra en manual från en plats till en annan. Det finns väldigt många uppdrag och alla har tre svårighetsgrader. Att klara den högsta svårighetsgraden Sick känns nästan omöjligt redan i några av spelets första uppdrag, även för mig som spelat spelserien sen den kom. En annan nyhet är att man nu måste ta fart själv men trycker man inte i rätt takt så tappar man fart. Att ta fart själv på det här sättet är svårare än att göra de flesta av tricken i spelet och tillför endast onödig frustration och obalans. Spelet skiftar ofta hetsigt mellan att gå för fort eller för långsamt eftersom man får mer och mer fart för varje grind man gör men förlorar fart om man inte puttar i rätt takt. Denna obalans av realism kontra någon form av arkadinspirerad spelglädje genomsyrar så gott som hela spelet. Till exempel så är det är omöjligt att åka snyggt och realistiskt men ändå utspelar sig spelet i en realistiskt grådaskig stadsmiljö.

Handlingen innehåller många riktiga proffs, men känns inte det minsta trovärdig. Det känns helt enkelt som en dålig kompromiss mellan två helt skilda spelinriktningar vilket resulterar i en splittrad spelupplevelse. Vad jag menar är att själv skateboardtemat i spelet inte är på något sätt nödvändigt. Det skulle fungera precis lika bra om man styrde Musse Pigg på en svävande cykel åkande genom en fantasivärld gjord av godis eller varför inte göra Tony Hawk’s Future Hoverboard Quest. Gjorde man det så skulle det i alla fall kännas som ett helgjutet paket där utvecklarna gick hela vägen ut med sin fantasifulla och överdrivna spelstil.

Trots allt detta finns det ändå ett ganska bra djup i spelsystemet. Det handlar visserligen mer om att frenetiskt och ofta kaotiskt peppra på rätt knappar än att ha en finkänslig fingerfärdighet. Utmaningen ligger i att lära sig vilka knappar att trycka på i rätt stund och hinna göra det är en stor utmaning. Spelet erbjuder dessutom en stor frihet i sitt spelsätt och det finns som sagt näst intill oändliga möjligheter för trickkombinationer. Vill man spara och visa upp en bild eller en film från spelet så går det utmärkt att göra. Spelets video editor är bland de bästa som gjorts i ett spel men man kan undra hur många som kommer intressera sig av den när animationerna är så dåliga och fysiken så urusel att det blir omöjligt att åka snyggt? Det enda som skulle kunna imponera är en hög poängsumma men det behöver man ingen video editor för att visa upp. Grafiken i Tony Hawk’s Proving Ground är inget som direkt imponerar på något sätt men det flyter bra och ser klart och tydligt ut. Musiken kommer från många mer eller mindre kända rock- och hiphopartister.

Jag hade länge stora förhoppningar om Tony Hawk-serien och såg fram emot att se hur den skulle förändras i och med den nya generationens spelkonsoler. Men tyvärr så utnyttjar inte Tony Hawk’s Proving Ground någon av de enorma möjligheter som den avancerade hårdvaran kan leverera. Det känns lite som ett desperat sista försök att tjäna mer pengar på en spelserie som en gång i tiden var i spelbranschens toppskikt. Med sin bakåtsträvande speldesign är det som en digital produkt i en analog spelvärld, en fossil över svunna tider som gått förbi. Visst finns det fortfarande en del nöje att hämta även från ett spel som detta men man blir givetvis väldigt besviken och till och med på gränsen till arg på Neversoft för att de vägrar utveckla sin spelserie mer än så här. När man dessutom spelat spel som EA:s fenomenala Skate och inser hur bra ett skateboardspel verkligen kan vara så är det bara att konstatera att Tony Hawk-serien måste undergå en totalrenovering om den ska kunna överleva ett år till.

Denna nionde del i Tony Hawk-serien gör det inte lätt för sig själv. Samtidigt som det är svårt att rekommendera för nykomlingar till serien på grund av sin snäva inlärningskurva så är det även svårt att rekommendera till erfarna spelare på grund av sin brist på några riktiga förbättringar till spelkonceptet. Det kända uttrycket ”if it aint broke, don’t fix it” verkar vara utvecklarna Neversofts livsfilosofi men efter så många uppföljare med samma sak om och om igen så börjar man minst sagt bli riktigt uttråkad. Till och med det halvdanna Tony Hawk’s Downhill Jam på Nintendo Wii gav mig mer njutning att spela igenom eftersom det åtminstone inte kändes som något jag redan spelat åtta år i rad. Med ett namn som Proving Ground skulle man kunna tro att utvecklarna vill bevisa någonting med det här spelet, men det enda som de lyckas bevisa är hur girig och riskanalytisk spelbranschen tyvärr blivit. Vill du ha ett bra skateboardspel, köp EA:s Skate, så enkelt är det.