Spider-Man är en otroligt populär serietidningshjälte. Frågan är om han inte i dag är den i särklass populäraste av dem alla. Mycket av denna popularitet beror givetvis på seriemagasinen där han debuterade redan 1962, men på senare tid handlar det främst om två stycken mycket lyckade filmer av regissören Sam Raimi. Det som var speciellt med dessa filmer, och som enligt mig gjorde dem bättre än alla andra filmer om superhjältar, var att man fick intrycket av att Raimi älskade och förstod serietidningen på precis samma sätt som den stora skaran av läsare gör. Filmerna blev en varsam och korrekt hyllning till hjälten med de blåröda trikåerna och inte något taffligt och fumligt försök att tjäna pengar. I dagarna har film nummer tre premiär på biografer världen över och givetvis dyker det samtidigt upp ett spel baserat på denna film.

I Spider-Man 3 får vi till en början följa en Peter Parker som är ovanligt harmonisk. Mycket verkar ha fallit på plats för vår spindelbitna vän. Borta är två av de superskurkar som gjort livet till en mardröm för honom, Gröna trollet och Doc Oc, och han har till och med fått ordning på sitt struliga kärleksliv med Mary Jane. Nu skall det dock visa sig att det lugn som råder i hans tillvaro, givetvis är av den bedrägliga sorten.

Det absolut första intrycket av spelet är blandat. När det gäller grafiken så är själva Spider-Man mycket detaljerad och ser på det hela taget väldigt bra ut. Spelplanen är New York och den stora staden är öppen för dig som spelare att utforska efter eget tycke. Här blir det dock ganska så snabbt klart att Spider-Man 3 inte är riktat i första hand mot konsoler som Xbox 360 och PS3, utan utvecklats med PS2 som riktmärke. Byggnader, fordon, människor och allt annat i staden är helt enkelt föga imponerande. Mellansekvenserna i spelet är dessutom rent ut sagt pinsamt fula, med oförklarligt blockiga karaktärer som alla ser ut att komma ifrån Gepettos dockverkstad när de öppnar munnen. När vi ändå är inne på sånt som är mindre bra med detta spel, kan vi lika gärna nämna två saker som står ut lite extra inom detta område. Kameran i spelet och kontrollen till fots och vid slagsmål.

När man svingar runt i staden följer kameran Spidey på ett sätt som gör att man har en hyfsat bra överblick och här tycker jag att spelet gör ett riktigt bra jobb med att beskriva känslan av att vara just Spider-Man, men när man väl hamnar på marken eller inomhus har kameran en tendens att fastna i döda vinklar som är omöjliga att spela ifrån. Detta ger upphov till massor av onödig frustration och det var faktiskt länge sedan jag stängde av ett pågående spel på grund av ren och skär ilska, men det är precis vad som händer gång på gång i detta spel.

Kontrollen leder också till för hög syraproduktion i magtrakten. Spidey känns oerhört fladdrig och oprecis när man rör sig till fots och slåss med fiender, vilket ofta leder till attack mot fel fiende, eller bara ett fånigt sparkande mot närmaste vägg. Lägg till det faktum att själva fighterna dels består av ett själlöst knapphammrande med slumpmässigt resultat, samt små interaktiva sekvenser som känns påklistrade och onödigt svåra och vi har ett recept som inte kan bli annat än illasmakande.

Variationen i spelet är dock bra, med massor av saker man kan sysselsätta sig med. Man kan välja att följa ett antal huvudspår där man får kämpa emot klassiska fiender som Sandman, Venom, Kingpin och Lizard. Ett problem med att ha flera olika röda trådar, är att det känns lite splittrat och osammanhängande, men det kanske det kan vara värt att offra för att kunna trycka in så här många kända och härliga skurkar i spelet. Om man vill kan man ta en paus ifrån detta och ägna tid åt en rad minispel eller bara fritt röra sig i staden och bekämpa olika gäng som gör livet trist för New Yorks innevånare. Spidey bygger hela tiden upp sina färdigheter genom spelet, vilket leder till att man blir starkare, snabbare och vigare. Har man problem med att få en särskild fiende på fall, kan det alltså vara värt att spendera lite tid på att bygga på sina färdigheter och återkomma senare.

Ljudbilden i spelet är för det mesta okej med ett stort plus för att många av skådisarna från filmen varit med och lagt röster, men givetvis har det letat sig in något som irriterar även i denna del av spelet. Då och då i spelet hamnar man i en situation där man måste klura ut vad som skall göras härnäst. Till sin hjälp har man då spindelsinnet som man kan aktivera under en kort period och därmed få visuella ledtrådar, men om detta inte skulle var nog, ger dessutom peter själv tips om vad man skall göra. Så långt är allt ok, men när han upprepat samma fras tre gånger inom loppet av en halvminut börjar det återigen svida i magtrakten. Blir helt enkelt jäkligt tröttsamt att höra denna hjälp med så korta intervaller. Sen är ofta kommentarer från fiender och Spidey själv, återsamplade om och om igen genom spelet, så även där blir det lite tristess över det hela.

I sina bästa stunder är Spider-Man 3 ganska trevlig underhållning. Främst handlar det om att nätsvingandet känns riktigt bra för det mesta och att animationerna på Spidey ofta är utsökta med klassiska poseringar i luften. Variationen är också bra med massor att göra i staden samt den frihet som finns inbyggt i spelmekaniken. För det mesta lider dock spelet av en rad frustrerande element och buggar som borde ha stoppats i kvalitetskontrollen men även på ritbordet. Jakten på att hinna släppa spelet samtidigt som filmen hade premiär, har inte gynnat slutprodukten. Istället för att bli en hyllning till Spider-Man, känns spelet alltför ofta som just ett taffligt och fumligt försök att tjäna pengar som jag tror att bara de mest inbitna fansen kommer att ha överseende med.