Need for Speed: Carbon tar vid där föregångaren slutade. Spelaren, som ser ut som en slashas i sin munkjacka, kommer tillbaka efter att ha varit borta från staden ett tag. Det har sin anledning som förklaras under spelets gång. Men inte allt för chockerande så handlar det om att folk tror en sak och en bad guy har lurat alla. Hört den förut?
I början av spelet får man träffa Nikki som är spelets snygga tjej. Hon spelas av Emmanuelle Vaugier som senast kunde ses som flickvän till Charlie Sheen i Amerikas populäraste komediserie Two and a Half Men. Hon har även setts i superkoola Veronica Mars och One Tree Hill. I spelet är hon lite av en hjälpreda och kuttersmycke. Men hon är en jäkel på att köra bil. Efter lite förklarande får man välja bil och som vanligt är det inte så roliga bilar till att börja med, speciellt som det är originalkärror. En Mazda RX-8 får det bli för min del, men den byts ut mot en Mazda RX-7 så snart jag vunnit den av första bossen.
Kartan som man ser visar var utmaningarna är och man behöver inte köra till dem som man fick göra i förra spelet. Det tyckte jag initialt var mycket bra, för jag tröttnade hårt på att polisen dök upp när jag bara skulle till en tävling. Och sen när – eller om – snuten blivit avhängd var jag ofta mil från där jag ville vara och fick börja om. Så kort och gott hoppade jag till varje tävling och avklarade den ganska lätt. Det här gjorde att jag klarade spelet utan att behöva köra till evenemangen och det i sin tur att nu när jag spelat färdigt så hittar jag inte ens i staden – utan bara i närområdena där jag blivit jagad av polis efter ett race. Trist. Men du kan ju köra fritt säger någon och det kan jan ju, men det är som förspel vid onani – det fyller eventuellt en funktion men är inte så fruktansvärt underhållande. Det är bättre när man måste göra det som ett krav i spelet, då fyller det en funktion även om det kan vara segt ibland. Man kör på nätterna och det är väldigt lite trafik ute. Känns lite ödsligt mest hela tiden. Som att vara ute i en spökstad och köra.
Nytt i Need for Speed: Carbon är Canyon Drifts, vilket innebär att man kör nerför slingriga vägar – inspirerade av Malibu, Topanga och andra bergsområden i Los Angeles där vägarna slingrar sig runt bergen – och det är här som bosstriderna avgörs. Här kan man förutom att köra in i räcken och annat som finns längs vägen också slungas av vägen och ner i raviner – inte alls att rekommendera och det innebär direkt förlust.
Bilarna kan man inte klaga på, det är förbannat kul att styla upp en Crystler 300C SRT och sedan ut och drifta med den. Det har jag för övrigt gjort, på passagerarplats när Samuel ”Bäst i världen på drifting” Hübinette rattade en sådan på California Speedway. Min favorit i spelet är dock Mercedes SLR McLaren som äger vägen och gjorde många race betydligt enklare att vinna. Satan i gatan. Alla bilarna satte jag allt man kan sätta på, spoilers, bodykit, 21 tums fälgar från Volk och andra märken som koola kids använder. Plus att jag målade dem i udda färger, men de blev inte så udda som jag ville. Att måla bilarna var inte alls lika lätt och underhållande som i senaste spelet eller andra liknande spel för den delen. De blev mest tråkiga och det slutade med att jag körde med svarta bilar trots att jag inte gillar det. De är svåra att hålla rena, men som tur är behöver man inte hålla dem rena i spelet.
Kontrollen är bra, här finns inget att klaga på. Bilarna beter sig olika och det är väl självfallet. Med mer under huven får de andra egenskaper och även det är givet. Beroende på vilken tävlingsform man väljer förändras greppet lite, kör man drifting sladdar de hejdlöst och kör man vanlig racing är de betydligt stelare. Tävlingsformerna är olika typer av racing så som först i mål på ett antal varv, hastighetskameror där man ska ha högsta hastigheten och från A till B på en sträcka. Sedan Canyon Drift och så vanlig drifting. Lite komiskt så hade jag svårt att haja drifting i ett tidigare NFS-spel och nu några år senare är jag så insatt att jag blir mörkrädd. Det på grund av tidigare nämnda Samuel Hübinette som är Amerikansk mästare i Drifting – eller Formula Drift Champion som det heter.
Grafiskt sett är det bra, men det är ju som sagt sällan spelen är fula på den så kallade nästa generationens konsoler. Däremot är det inte spektakulärt på något sätt. Musiken är upp till var och en att uppskatta då det handlar om riktiga artister med riktiga låtar – inte specialkomponerade alster som jag personligen gillar bäst. Sedan finns det en låt som heter Hype Boys och det är ju nice.
Need for Speed: Carbon är ett roligt spel, men det är absolut ingen bilsimulator. Då bör du kolla åt annat håll. Det är heller inte bättre än sin föregångare underhållningsmässigt och det är lite väl snabbt avklarat. Så kort och gott är det son en liten påse chips, det fyller sin funktion men lämnar en suktande efter mer på tok för snabbt.