Visste du att...
9

Virtua Fighter 5

Virtua Fighter 5 borde vara det idealiska spelet att locka nya spelare till serien.

Den här recensionen är inte till för inbitna Virtua Fighter-virtuoser. De kommer att köpa spelet oavsett, och har antagligen ändå redan importerat både den japanska och amerikanska versionen. Om inte flugit till Japan för att testa arkadversionen. På en sann Virtua Fighter-anhängares skala är det här spelet värt minst hundra på en femgradig skala. Precis som alla tidigare Virtua Fighter.

För det är så sant som det är sagt. Virtua Fighter är först och främst en spelserie för hardcore-spelare. Att spela Virtua Fighter om man bara testat mer publikfriande fighters är som att spela Forza eller Gran Turismo om det enda bilspel men kört är Burnout. Ingenting går så lätt som det borde och man bränner rakt in i väggen vid varje kurva. Tills man inser att det finns ett större djup här. Ingenting sker av en slump, och sakta men säkert börjar man ana det bakomliggande mönstret som leder till framgång.

Visst går det faktiskt att slumptrycka knappar precis lika bra som i vilket Dead or Alive eller Tekken som helst. Men du har inte en susning mot en spelare som verkligen vet vad han gör. Men det innebär inte att vem som helst inte kan bli hardcore. Har du bara viljan bjuder Virtua Fighter på resten. Ju mer du ger det desto mer får du tillbaka. Virtua Fighter använder inget annat än styrkorset och tre knappar – gard, slag och spark. Det kan vem som helst lära sig. Sen är det bara att ta ett steg i taget. Sakta lära sig mer. Alla kan inte bli världsbäst på en gång. Eller någonsin. Men alla kan i alla fall bli bättre. Och Virtua Fighter är så djupt att man ständigt har något mer att lära. Det är som att skala en lök, under varje lager hittar man alltid ett nytt.

Egentligen borde Virtua Fighter 5 vara det idealiska spelet att locka nya spelare till serien. Förutom att det är ett av ett fåtal bra spel till en ny konsol så är det dessutom för kanske första gången i spelseriens historia riktigt snyggt. Bakgrunderna är välgjorda och detaljerade men egentligen inget speciellt. Karaktärerna imponerar däremot storligen. Framförallt är animationerna nästan löjligt läckra och det är en ren njutning att se två skickliga spelare drabba samman. Let’s Dance ligger i lä när det kommer till snygg koreografi om vi säger så. Trots att det inte bjuder på samma effektsökeri som till exempel Soul Calibur så är Virtua Fighter 5 utan tvekan det snyggaste fightingspel som tillverkats. Och vill man visa upp sin nya Playstation 3 för kompisarna så är det ett givet val.

Men all grannlåt till trots så lämpade sig föregångare Virtua Fighter 4 Evolution bättre för nykomlingar. Det hade nämligen ett helt otroligt bra träningsläge som tillhandahöll allt man behövde för att bli en fightingspelens Nurejev. Tja, förutom övning då. Tyvärr orkade inte Sega lägga lika ned mycket arbete den här gången. Träningsläget är klart godkänt men inte mycket mer än så. Borta är de fantastiska introduktionskurserna, likaså combo-sökmotorn.

Karriärläget hjälpte också ensamma spelare att bygga upp sina kunskaper, och även det är sämre gjort i Virtua Fighter 5. Tidigare fick man små miniuppdrag som att göra tio evades i en match och förutom att sporra till vidare spel var det också ett bra sätt att bli tvingad att öva på olika rörelser. Hela kartan är dessutom öppen redan från början vilket gör att det enda man spelar för är att höja sin ranking och köpa på sig modeattiraljer till sin karaktär. I grunden är dock upplägget detsamma. Här trycker du inte förbi någon krystad story om hur din karaktär vill hämnas sin brors död eller hitta ett magiskt svärd. Karriärläget är i stället en ren simulering av en verklig Virtua Fighter-karriär. Du går runt i olika arkadhallar, spelar turneringar och matchas mot motståndare baserade på faktiska proffsspelare.

Sett till själva grundspelet ligger årets förändringar dock i nyanserna snarare än stora svepande drag. Det har förstås tillkommit några nya karaktärer samtidigt som alla gamla – utom sumobrottaren Taka-Arashi från del tre – dyker upp igen. Den ena nykomlingen är El Blaze, en mexikansk lättviktsbrottare som kör Lucha Libre som kampstil. Tänk Rey Mysterio från WWF så är du inte helt fel ute. Eileen är en liten kinesisk flicka som är expert på monkey kung fu. I ringen är hon giftigt snabb men inte speciellt stark. De båda nya karaktärerna känns ganska väl matchade med de gamla, vilket förstås är lite av seriens kännetecken. Annat vore ju också underligt då Playstation 3-versionen baseras på version B av arkadspelet, så Sega har hunnit samla in en hel del synpunkter och matchdata från de japanska arkadspelsgudarna.

Kasten är en annan ganska märkbar förändring. Numera tar de halvannan gång så lång tid att utföra, men å andra sidan finns det en del nya kast som tar effekt omedelbart. Det ger en lite annan dynamik vilket givetvis för med sig en utveckling i taktikerna. Det finns givetvis tusentals andra små justeringar men jag har ju redan lovat att inte snöa in på sådana detaljer. Mer ointressant är i alla fall matchkommentatorerna. Jag nöjer mig med att säga att de mer bjuder på ofrivillig underhållning än något annat och de flesta lär nog stänga av dem ganska kvickt. De har en bit kvar till Arne och Ankan när det kommer till korrekt matchanalys.

Det finns bara ett sätt att säga det här och det är rakt ut – det går inte att spela Virtua Fighter 5 online. Men det gör inget. Alla som lärt sig lite mer än det allra mest grundläggande inser nämligen att en fördröjning på så lite som en sextiondels sekund fullständigt skulle rubba spelets balans. Ni andra får helt enkelt lov att ta mig på mitt ord. Däremot finns det ju så mycket mer Sega kunde ha gjort med onlinefunktionaliteten, bara topplistor hade gett en hel del. VF.TV heter en funktion där man kan se på repriser av massa toppmatcher och det är jättebra om man vill lära sig mer om spelet eller bara njuta av en schysst batalj. Men hur mycket tuffare hade det inte varit om man hade kunnat spela in sina egna matcher och dela med sig av dem online? Det hade kunnat bli lite av ett Youtube för Virtua Fighter-narkomaner.

Men trots att Sega har slarvat med kringdetaljerna så betyder inte det att själva grundspelet inte är så nära perfektion det går att komma. Virtua Fighter 5 är inte spelet man plockar fram på en efterfest om man bara vill ha lite röj, men vem som helst kan faktiskt lära sig njuta av det. Det är en skröna att man måste dedicera all ledig tid för att kunna ha kul med Virtua Fighter. Grunderna är inte nämnvärt svårare att lära sig än i något annat spel, skillnaden är bara att det finns mer att få ut om man är sugen på det. Men Virtua Fighter ställer ändå krav. Inte bara på dig, utan på din bekantskapskrets. Det är inget för en ensam spelare i längden. Bor du i en större stad lär du nog hitta liksinnade hyfsat lätt men det är betydligt mindre muntert om du är den enda Virtua Fighter-spelaren i Bjurträsk. Vill du verkligen ha ut något av spelet i så fall får du lov att flytta. Förslagsvis till en japansk arkadhall.