Forza 2 var ett av de spelen jag längtade mest till hela våren. Första spelet var bra, men jag fastnade aldrig. Nu när uppföljaren kommer till nästa generations Xbox med snyggare grafik och bättre möjligheter rakt igenom förväntade jag mig underverk.

Spelet startar upp och grafiken känns direkt, redan i introt, mycket imponerande. Jag gör mina val och kommer relativt snabbt igång med min karriär. Sätter mig i den första bilen, vilken var ett forcerat val med begränsat antal bilar. Ut på banan. Det tar inte många sekunder innan jag känner mig lite besviken. Så är det alltid i karriärläget då bilarna är slöa kärror som jag aldrig skulle vilja äga i verkliga livet. Därför känns det lite trist. Upplägget för racingspel är dock så här och det är bara att bita i det sura äpplet ännu en gång. Nåväl, efter ett par vunna lopp och en vunnen bil rullar det på, men det blir inte roligare tills jag fått pengar att hotta upp min kärra. Nu ska det in med en lite parantes här. Jag köpte en Saab och målade den rosa, precis som i första spelet – och det var lite tillfredsställande i alla fall. Efter att ha köpt upp delar och min Saab tjuter fram, tar kurvorna bättre då den är sänkt och fått bredare däck. Ja, då är det betydligt roligare att köra.

Det finns diverse olika hjälpmedel, allt från låsningsfria bromsar till att idealspåret visas på banan. Det sista, vilket är vid inbromsning är bra och det använder jag. Inte för att det kanske behövs, men de tär en bra påminnelse om att det kommer en kurva. Tävlar man med bilar kör man samma bana varv efter varv, sedan tar det ett par veckor till man är på nästa bana och lär sig den. Då kommer knappast banans sträckning som en chock. När man sitter med bilspel och har en ny bana var tionde minut är det svårt att komma ihåg alla svängar – speciellt när samma bana kan vara olika gång till gång. Ibland är det den långa, ibland den korta, ibland nåt mellanting och kanske rent av spegelvänd. Ja, det kan vara lite av ett virrvarr. Då är det bra att inbromsningen visar den rätta vägen.

Det finns faktiskt inte så många banor i spelet, det är förvånansvärt få. Det som det finns många av är bilar, hur många som helst känns det som. Det gör att man inte tränar in sig på en bil så mycket, utan måste kunna köra alla. Vissa bilar kan i alla fall inte jag köra alls, och då finns en funktion där man kan hyra in en chaufför – en datorspelare – som kör åt en. Kanon, då slipper jag tunga bakhjulsdrivna jänkare. Alla bilar kan tunas som det kallas nu för tiden, vilket innebär att man kan köpa nya delar så som spoilers, vingar och fälgar. Det plus att man kan köpa ny turbo, avgassystem och luftfilter med mera. Det är lätt att se vad delen gör för nytta, man har en stapel för topphastighet, acceleration, bromsar och väghållning med mera. Bara att köpa de saker som gör bilen bättre i princip. Haken för shoppinglustan är bilen rankas högre och kan hamna i en annan klass. Det missade jag på när jag skulle uppgradera min Saab. Plötsligt när jag köpt upp mig på en massa saker fick jag inte tävla med den längre, i alla fall inte i det loppet. Snopet minst sagt.

Forza 2 kan uppfattas olika beroende på hur man ställt in graden av hjälpmedel. Det kan vara ett rent arkadspel om man vill, ändrar man på assistansen blir det en ren simulator där plattan i mattan-körning inte passar alls. Då åker man av banan – precis som i verkligheten. Oftast hittar man den gyllene mellanvägen och den brukar passa de flesta. Förutom alla lätta justeringar som nämndes ovan kan man även finjustera sina inköpta prylar. Ändra vinkeln på vingen för att öka bromseffekten, få bilen att tryckas ner mot marken mer eller öka accelerationen med mera. Här är det mer för de avancerade spelarna och jag har lämnat de här möjligheterna därhän. Klarat man kan finjustera hit och dit för varje bana, men lyckligtvis funkar bilen bra utan alla justeringar. Ärligt talat är det när jag hamnar utanför banan som jag tappar tid – och det kan man inte justera bort.

När man hamnar utanför banan eller knuffar på någon motståndare straffas man i tid. Man får ett tidstillägg för varje sekund man befinner sig utanför banan, och alla skador konverteras också till tidstillägg. Nu tappar man inte i loppet, utan blir man etta och har kört hela loppet i diket vinner man ändå. Det är på totaltiden som sedan kommuniceras till Xbox Live. Efter varje lopp kan man se hur man klarar sig mot resten av världens Forza 2-spelare. I mitt fall, oftast rätt dåligt. Min bästa tid är 108 i världen, men jag har banor där jag ligger just under 20.000:e tid. Oftast med bilar jag inte kommer överens med, men i alla fall. Det är lätt att tro att man är bäst i världen när man sitter och spelar hemma, men som alla vet – det är man sällan.

Att spela via Xbox Live är kul, men inte så kul som jag hade hoppats. Jag har fortfarande Codemasters spel Race Driver 2 som favorit där. Där väljer man en racingtyp och väljer sedan bil att köra med – till exempel tyska DTM-bilar. Seda tävlar alla med samma förutsättningar i en serie banor. I Forza finns inga ligor, utan där väljer man klasser och då kan många bilar kvalificera sig. Givetvis kan man öka kraven och minska att det spretar, men det är inte lika självklart som i Race Driver. Man kan vara upp till åtta spelare, vilket också känns lite mindre upphetsande mot Race Drivers 12.

Forza 2. Lever det upp till mina förväntningar. Svaret är nej. Det är inte lika bra som jag ville det skulle vara. Det stagnerar och ger i alla fall inte mig allt jag önskat. Det är trots det ett riktigt bra bilspel som passar de flesta – oavsett graden av bilintresse då man kan välja hur ambitiös man ska vara med inställningar. Forza 2 är snyggt, men inte snyggast i sin genre. Kontrollen är bra, möjligheterna är många och utvecklarna har varit kreativa i lösningar. Allt som allt är det här ett mycket bra köp.