Assassin’s Creed

Spelaren intar rollen som en lönnmördare, en av historiens allra första. Året är 1191 och världen plågas av korståg, slavhandel, fattigdom, svält och sjukdomar. Livet går ut på att skapa fred och rättvisa genom att utplåna den mänskliga cancer som sprider sig i hemlandet. Spelaren tillhör den hemliga och nobla sekten Hashshashins och alla handlingar måste följa deras regler, det vill säga såkallade creed. Men i själva verket är allt detta en illusion. Egentligen är spelaren en bartender år 2007 och han har blivit tillfångatagen för att han härstammar från en släkt av lönnmördare. Han kopplas till en avancerad maskin som kallas Animus för att återuppväcka minnen från tidigare generationer. En del minnen är svåra att erhålla och tvingas återupplevas. Det här superba spelkonceptet lånar lika delar av The Matrix som Eternal Sunshine of the Spotless Mind och slänger in en nypa Indiana Jones: The Last Crusade och Kingdom of Heaven för att krydda till det hela ännu mer.

Få spel har varit så omtalade och efterlängtade som Assassin’s Creed och inte sen Peter Molyneux talade om Fable har vi hört så mycket lovande men misstänksamt överambitiöst pr-snack som från Ubisofts Jade Raymond. Problemet med en sån här situation har vi sett förut. Den överdrivna hypen kring spelet skulle möjligtvis kunna öka den initiala spelförsäljningen men genom att skapa extremt höga förväntningar så lägger spelet upp sig för att bli en besvikelse för väldigt många som kommit att förvänta sig ett underverk.

Att spela Assassin’s Creed känns lite som en skön blandning mellan Prince of Persia, Splinter Cell och Grand Theft Auto, vilket verkligen inte är en dålig utgångspunkt. Spelets huvudroll heter Altair, som betyder den flygande på Arabiska, och är en kaxig och arrogant sektmedlem som är illa omtyckt av hans sektbröder. Altair bryter tidigt i spelet mot flera av sektens huvudregler och blir straffad genom att degraderas och måste nu börja om sin karriär. Han förlorar sina vapen och egenskaper och tvingas utföra enkla uppdrag för att sakta klättra i sektens grader. Huvudspelet bygger på att ta död på nio viktiga verklighetsbaserade figurer som alla dog på riktigt under spelets tidsperiod. Dessa personer hittar man i någon av spelets tre städer Jerusalem, Acre eller Damascus. Alla spelets städer är uppdelade i tre distinkta distrikt och de är uppbyggda efter riktiga ritningar för att efterlikna originalen så mycket som möjligt. För att ta reda på vilka dessa nio måltavlor är och hur man bäst ska bli av med dem så behöver man göra lite klassiskt detektivarbete. Man får bland annat tjuvlyssna på diskussioner, agera ficktjuv och aggressivt förhandla sig till viktig information. Det finns även en del sidouppdrag som går ut på att rädda oskyldigt folk från trakasserande vakter, samla gömda flaggor och klättra upp till städernas högsta punkter. Tyvärr så upprepas många av dessa uppdrag i minimalt varierande strukturer och denna brist på variation är spelets största svaghet. Själva avrättningarna är dock relativt spännande och handlingen mellan uppdragen är ytterst intressant.

Som lönnmördare är det viktigt att inte dra till sig uppmärksamhet och därför kan man välja att röra sig på flera olika sätt beroende på vad situationen kräver. För att ta sig fram obemärkt kan man blända in i sin omgivning och försiktigt fösa bort folk som står i sin väg. Om man på något sätt råkar dra till sig uppmärksamhet så får man ta till flykt eller ta till strid. Är det flykt som gäller så handlar det om att ta sig utanför fiendens synfält och sedan gömma sig på ett eller annat sätt. Att ta sig fram på vanliga gator kan vara svårt med så mycket folk som det är överallt så det vanligaste är att man klättrar upp någonstans och börjar hoppa mellan hustaken. Gömma sig kan man göra till exempel genom att hoppa ner i en höbal, sätta sig mellan två oskyldiga på en bänk eller genom att smälta in i en grupp munkar i bön. Kontrollen är smidig och friheten att kunna klättra upp på alla tänkbara ytor och platser är underbar. När det blir dags för närstrid så finns det ett kort och ett långt svärd att välja bland och på långt avstånd så har man kastknivar till sitt förfogande. Striderna är relativt enkla i grunden men flera olika färdigheter låses upp genom spelets gång så som förmågan att kombinera speciella attacker samt förmågan att kontra motståndarens manövrar. Striderna är snyggt animerade och är oftast intensiva och underhållande. Många fiender så som ensamma vaktposter går dessutom att eliminera helt friktionsfritt med kastknivar eller genom att smyga sig på dem och diskret eller flagrant ta deras liv med den hemliga dolken som Altair gömmer i sin kappas vänstra arm.

Assasssins Creed innehåller en del grafiska skavanker, så som en ofta bristande bilduppdatering, men i helhet så är det ändå det spel som tekniskt sett imponerat mest på mig under hela året. Kollisionsdetektionen och animationerna är helt i en klass för sig och stämningen som Ubisoft skapat med hjälp av enorma och detaljerade miljöer, ett väldigt stort antal simultana spelfigurer, snygga ljuseffekter och annat ögongodis så som dimma, rök och diverse luftpartiklar är makalös. De välgjorda ljuden från folkmassornas tjatter, fågelkvittret och de passande röstprestationerna tillsammans med den ljuva musiken bidrar också kraftigt till spelets undersköna atmosfär. Assassin’s Creed gör en hel del saker utomordentligt bra men en del detaljer är samtidigt förvånansvärt bristande så som den artificiella intelligensen och det oförståeligt enformiga spelupplägget.

Assassin’s Creed är en makalös audiovisuell upplevelse med en brilliant handling och ett väldigt välgjort och nyskapande kontrollsystem. De första timmarna av Assassin’s Creed är några av de bästa jag upplevt i år och trots att spelet blir ganska repetitivt i längden så håller det en så hög klass i överlag att det blir lätt att rekommendera.