Ridge Racer-serien lyckas alltid åstadkomma läger i spelvärlden. Förespråkare för realistiska bilspel förkastar serien av det enkla faktumet att det inte finns en fläck realism att hitta så långt ögat kan nå. Andra menar att realism inte är något som bör högprioriteras i ett bilspel till konsol, snarare tvärtom. Ju mer galet och orealistiskt desto bättre. Namco gjorde i R: Racing Evolution ett halvhjärtat försök att blidka båda lägren med ett halvtaskigt storyläge mixat med semirealistisk körning. Resultatet blev kaos. Personligen är jag glad över att Namco nu på senare tid – läs från Ridge Racers till Sony PSP – istället valt att låta Ridge Racer-konceptet växa ännu ett par snäpp genom att göra det ännu mer orealistiskt och galet.

Borta är alla försök till att flörta med realismtöntarna. Ridge Racer 6 gör redan från början klart att bromsen inte fyller någon mer funktion än att sno åt sig en plats på handkontrollen. Istället handlar det om att i sann Ridge Racer anda åka med full fart in i kurvan, släppa gasen för en millisekund, inleda en sladd och sedan återigen trampa gasen i botten. Bilen åker då mer eller mindre som på räls genom kurvan och det gäller att justera kurvlinjen för att få ut maximal fart. Nitromätaren som introducerades i Ridge Racers till PSP finns även med i Ridge Racer 6, den fylls på beroende på hur hög hastighet bilen har i en sladd. Efter lite samlande kan man bränna av en nitro som ökar farten under en kort stund, det finns tre olika nivåer av nitro och när man fyllt mätaren helt kan man välja att använda dem en och en eller bränna av alla samtidigt i en supernitro beroende på vad som är mest fördelaktig i situationen.

Ovanstående spelsystem låter ganska simpelt och det känns även ganska simpelt till en början. Faktum är att Ridge Racer 6 de första timmarna faktiskt är ganska intetsägande. Inte nog med att det känns som en bedrift att åka in i en vägg, det går dessutom till en början riktigt segt hastighetsmässigt och fartkänslan infinner sig inte direkt när man kastar sig i World Xplorer-läget – en stor världskarta med massor av potentiella vägar med olika svårighetsgrader till diverse mål. Man kan undra om detta var ett smart drag av Namco, jag kan tänka mig att vissa färskingar i genren är tacksamma för att man inte kastas ut i galna hastigheter från början men erfarna spelare som vet vad man kan förvänta sig av serien kan förkasta spelet alldeles för snabbt. Ovanstående har jag sett exempel på i ett flertal recensioner på nätet där det tydligt märks att recensenterna i fråga inte spelat så mycket som de försöker få det att framstå som i recensionen. Tjänstefel vrålar mitt hjärta samtidigt som min hjärna faktiskt inte har så svårt att förstå varför.

Som sagt, spelet går till en början riktigt segt. En anledning som höll mig kvar genom denna period var att jag i allmänhet var ovanligt sugen på ett bilspel för tillfället, samtidigt som jag faktiskt uppskattade banorna riktigt mycket. Det är långt ifrån det vackraste bilspelet på marknaden men den otroliga bilduppdateringen gör att spelet har ett otroligt skönt flyt. Hur som helst, efter ett antal timmar i World Xplorer börjar det hända saker, snabbare bilar låses upp och sladdsystemet och kurvtagningen som man från början tyckte bara kunde utföras på två sätt – bra eller dåligt – kan helt plötsligt utföras på något som känns som en hundragradig skala. Man lär sig att utnyttja nitros till max så att man vid slutet av en genast kan börja på en ny, fartkänslan börjar infinna sig på allvar. Man utvecklas i stort sett hela tiden under en väldigt lång period fast man knappt är medveten om det. Så fort man anser att botten (ok kanske toppen, men vi säger botten för ordvitsens skull) är nådd vad det gäller skicklighet som krävs kommer någon med en spade, antingen spelet själv eller levande motståndare via Xbox Live. Det utvecklas helt enkelt från trevande och tråkigt till riktigt, riktigt bra.

Problemet med Ridge Racer 6 är alltså att orka sig igenom de första timmarna eftersom många läkare antagligen inte skulle tveka att ordinera dem som sömnpiller. Har man överseende med detta och tar sig tid med spelet inser man att det har otroligt mycket att erbjuda. När man kört igenom de 111 tillgängliga rutterna i World Xplorer och insett att det bara är början så blir man glansig i ögonen av lycka. Efter att för första gången vågat sig ut Xbox Live och fått storstryk av galna japaner som nitro-boostat sig igenom hela banor med perfekt sladdlinje – även på raksträckor – inser man hur mycket det går att utveckla det vid första anblick så simpla spelsystemet.

Ridge Racer 6 tar ett redan galet koncept och gör det ännu galnare, på gott och ont. Gillade man inte konceptet innan är det onödigt att ens kika åt det här spelet, surfa in och läs en recension av Gran Turismo istället. Tillhör man skaran som gillar konceptet så kan man fortfarande trilla ner i fallgropen som Namco grävt genom att göra spelet ointressant till en början. Jag hoppas dock att jag med denna recension byggt en bro över denna grop och fått dem som är beredda att såga spelet ge det en rättvis chans. Gör det, ni kommer inte ångra er.

Jo, det var en sak till. Hör jag kommentatorn vräka ur sig ”Oooh, Crazy Nitrous” en gång till så finns det en viss risk att min 360 blir köldskadad av snön utanför balkongen.