Jag är kluven inför Phantasy Star Universe. Å ena sidan är det inget extraordinärt, vare sig man väljer att spela själv eller online. Å andra sidan har det lyckats locka mig att lägga ner över fyrtio timmar på det. På något vänster har det haffat tag i Diablo-nerven, som finner det underhållande att bara få nya vapen och karaktärsnivåer.
Phantasy Star Universe är i grund och botten samma sak som Phantasy Star Online, men lite uppiffat. Det är således inte ett fullödigt onlinerollspel, utan liknar mer Guild Wars eller just Diablo. Man träffar lite folk i städerna, för att sedan ge sig ut på uppdrag som enbart går ut på att döda monster. Det finns heller ingen uppsjö av färdigheter att lära sin karaktär här, varje vapen har en specialförmåga och en vanlig attack och det får man lov att nöja sig med. Det mer actionbetonade upplägget ger dock utrymme för visst strategiskt tänkande. För att nå maximal framgång gäller det snarare att ge sig på rätt fiende först, och från rätt håll, än att lägga upp den perfekta ordningen att nyttja sina karaktärsförmågor.
Även vad det gäller föremålsjakt har Sega tagit ett kliv åt sidan. Det finns inte så värst tuffa saker att hitta eller köpa, utan vill man ha det allra bästa får man smida det själv. Det kräver visserligen ingredienser och ritningar först, så till syvende och sist blir det ändå av att ge sig ut på uppdrag för att leta reda på det man behöver. Systemet för att uppgradera vapen är däremot bara djävulskt och bygger på ren tur. De första uppgraderingarna är säkra, men sen blir det större och större risk att vapnet bara imploderar. Då blir det bara av att skaffa sig ett nytt, och förstås en hoper uppgraderingsmoduler. Som kräver pengar, så ut i vildmarken igen med andra ord. Det må vara ett billigt sätt att få folk att spela vidare, men det funkar banne mig.
Olikt sina föregångare har Phantasy Star Universe också ett dedikerat ensamspelarläge. Egentligen är det bara några uppdrag från onlineläget som klistras ihop av en lagom klyschig story men det räcker för mig. Jag ska inte påstå att handlingen berör, men den fyller sin funktion och sätter stridandet i ett sammanhang. Ett roligt berättargrepp är i vilket fall att handlingen är uppdelad i kapitel och påminner mer än lovligt om en säsong av en tv-serie, med förtittar på nästa kapitel och allt. Sonic Team har dessutom fortfarande viss fingertoppskänsla när det kommer till design och såväl miljöer, fiender och karaktärer känns gedigna.
Med tanke på det simpla upplägget känns månadskostnaden för Phantasy Star Universe ganska obefogad, särskilt som det inte ens ingår någon gratistid när man köper spelet. Men blir man tillräckligt såld kan det kanske vara värt det och annars låser man några timmar in i soloäventyret upp Extra Mode, som är precis samma sak som onlinespelet fast utan andra spelare.
Jag har haft roligt med Phantasy Star Universe. Det erbjuder inte mycket mer än repetitiva strider mot otaliga monster, men jakten på nästa karaktärsnivå och fortsättningen på handlingen i ensamspelarläget har ändå drivit mig att spela vidare än så länge. Att Sega vill ha 100 spänn i månaden – av oss båda – så fort jag vill bjuda in en vän i äventyret ett slag känns dock lite magstarkt.