På papperet låter det som varje Star Trek-fantasts våta dröm. Alla fem kända kaptener medverkar i en episk berättelse som spänner över hela seriens historia. Verkligheten är lite tråkigare. Sisko och Janeway förekommer bara i varsin mellansekvens medan William Shatner som spelar kapten Kirk verkligen låter som de 75 år han är snarare än en rymdskeppskapten i sin bästa ålder. Tillkortakommanden till trots är Star Trek-känslan påtaglig. Musiken är nykomponerad men passande och berättelsen – författad av DC Fontana som skrev för originalserien – är en officiell del av Trek-historien som avslöjar mer om Borgs ursprung, deras ankomst till alfakvadranten och Vulcans roll i det hela.
Det funkar ganska bra att styra en skvadron rymdskepp. De olika grupperingskommandona är lite stökiga eftersom de inte beskrivs korrekt i vare sig manualen eller spelet, men fungerar skapligt när man väl fått kläm på dem. För det mesta beordrar man bara runt sina skepp men vill man så går det även att ta mer direkt kontroll över ett av dem. Som ett Rainbow 6 i rymden ungefär. Förutom att skjuta och förflytta sig kan man även justera kraften till sköldar, motorer och vapen eller hitta på annat otyg med skeppens olika system. Har man spelat Starfleet Command tidigare känner man nog igen sig lite i upplägget, även om Star Trek Legacy är en betydligt simplare variant. Även här kan man också köpa på sig nya skepp mellan banorna och det finns ett digert urval kryssare, jagare och slagskepp med allt från kända fartyg som Galaxy till mer obskyra som personliga favoriten Akira.
Tyvärr har utvecklarna bestämt sig för att utnyttja den tredje dimensionen till sitt fullo. Och jag säger tyvärr därför att det är väldigt svårt att lista ut var saker befinner sig i förhållande till varandra längs z-axeln, särskilt som översiktskartan bara är i 2D. Så här sju år efter Homeworld tycker man att någon annan borde lyckats göra ett fungerande system för att manövrera i höjdled. Detta leder till att man ibland tar fruktansvärt fel på vilka skepp som egentligen är i närheten av varandra. Bortser man från denna fadäs är dock styrningen välgjord.
Spelets kampanj bjuder på en hel del variation, det är inte bara att slå ut alla fiendeskepp. På den ena banan behöver man infiltrera en nebulosa patrullerad av en Romulan-armada, på nästa evakuera ett helt planetsystem innan det utrotas av Borg. Det känns sällan krystat och det finns tillräckligt med mer actionbetonade uppdrag för att man inte ska känns sig besviken på den delen heller. Star Trek Legacy använder också sina achievements på ett bra sätt. De flesta banor har ett antal sekundära mål som ibland nästan går stick i stäv med huvuduppdraget och det är dessa man får ge sig på om man vill ha några achievements. Känner man att man har kontroll på läget kan man passa på att jaga extramål, men ligger man pyrt till kan man ändå klara banan genom att bara sträva mot huvudmålet. Det ger spelet en väldigt välavvägd svårighetsgrad, för det finns alltid något mer man kan ta sig an om man tror att man kan klara av det.
Tyvärr är huvudkampanjen ganska kort. Femton banor låter kanske mycket, men de flesta går att klara av ganska fort. Det finns ett skirmishläge att roa sig med ett tag, men tyvärr bjuder inte flerspelarläget på så mycket underhållning. Inte för att det inte är kul, för det är det. Men det är ganska svårt att hitta matcher, särskilt om man vill ha en komplett fyraspelarsuppsättning.
Men även om spelet är kort så är det underhållande medan det varar, och för oss som kan fler skeppsklasser i Star Trek än bilmodeller i verkligheten är det ett perfekt sätt att fira seriens 40-årsjubileum.