Cuphead är kärlek vid första ögonkastet. Dess presentation är såpass genomarbetad med en överväldigande passion att det nästan inte går att undvika att svepas med i charmen.
Cuphead spelar med sin själ
Efter en kväll av hasardspelande har Cuphead (och Mugman ifall man är två spelare) ingått ett oheligt förbund med djävulen. Med deras själar på spel behöver de inkassera skulder från andra invånare på Inkwell Isle för att komma ur knipan. Friktion uppstår när det söta syskonparet kommer beväpnade för att lyda hans befallning. En härlig mix av barnunderhållning och alldeles för mörka teman, som draget rakt ur den stora depressionen mellan två världskrig.
Bossar och mer bossar
I förenklad form är Cuphead egentligen bara en lång rad av bossar att besegra. Inramningen är en mysig världskarta med skumma typer att prata med och butiker att besöka för att köpa nya vapen och förmågor. Det finns också vanliga banor att springa igenom för att samla på sig mynt att handla för.
Huvudakten är ändå alla bossar. De skiljer sig från varandra på ett imponerande sätt. Ingen är den andra lik och som spelare måste man öva in attackmönster och reaktionstider på löpande band. Man skjuter i åtta riktningar, hoppar och dubbelhoppar ifall tungan är rätt i mun. Allt detta under tiden som man försöker att inte träffas av roterande kapsyler, flygande sarkofager, en skadad fågel på brits och mycket annat.
Grafiken är minst sagt unik
Grafiken är likt inget annat man sett tidigare i ett spel. Det är animerat som en tecknad serie från 1930—talet ackompanjerad av energisk jazz. Allt låter och ser ljuvligt ut, det är nostalgi för människor på tok för gamla för att ens kunna klara första bossen.
Cuphead är en utmaning
Cuphead är ett spel som är en fröjd att titta på, svårighetsgraden är dock inte för alla. Lyckligtvis finns det ett enklare läge för de som inte pallar trycket. Tyvärr är det en del slumpmässiga faktorer i fiendernas attackmönster som känns orättvisa. Ändå rekommenderar jag det starkt, särskilt till alla som vill ha något att bita i.