Alan Wake

Alan Wake såg jag för första gången på ett Microsoft-evenemang i Barcelona 2006. Då var spelet så pass utvecklat att de kunde visa en spelbar demo, som journalisterna inte fick kontrollera dock. Det bör ha inneburit att de jobbat runt ett år med spelet – minst – och nu är det 2010. Så minst fem år, det sägs väl sex till och med. Det kan alltså innebära att det är det spelet som varit dyrast genom tiderna att utveckla såvida man spekulerar i att utvecklarna har fått lön, haft fasta kostnader och så vidare. Nu är det här i alla fall.

Det man möts av när spelet startar är en värld som känns lite dyster, även om författaren Alan Wake och hans fru är lite uppåt i sinnet. Wake har problem med att skriva nästa storsäljande bok. Hans tidigare sex böcker har alla blivit storsäljare och han sitter nu fast med skrivkramp. Det har hans fru tänkt att råda bot på med en semestertripp till en stuga ute i ingenstans, det trots att hon är mörkrädd som få. Här pratar vi maniskt mörkrädd. Väl på plats vid stugan börjar det hända grejer. Plötsligt vaknar Wake upp i sin bil och allting om vad som hänt är ganska suddigt. Han börjar röra sig mot en plats han ser från sin position och här börjar äventyret.

Det är mörkret som är ute efter honom och det skyr självklart ljuset. Så under dagtid är han säker, men på nätterna är han ett jagat villebråd när han letar efter sin fru. Han möter människor, vilka består av mörker, och de kan neutraliseras med starkt ljus och har man bara en ficklampa till hands får man kombinera denna med diverse vapen. Ficklampan blir på så sätt en variant av ett vapen, när man håller in vänster pekfingerknappen riktas ficklampan och ett starkare sken avges så länge man har batteri till det. Ficklampan slocknar aldrig, men det starka skenet räcker bara en begränsad tid och det är det som gör skada på mörkrets skapelser. Man hittar längs vägen batterier, vilka man kan kasta in i ficklampan likt ammunition för att bibehålla det starka ljuset. Det här gör att ficklampan får en mycket central roll, utan den är man rökt. Vem hade någonsin kunnat ana att när jag hittar en större ficklampa är det som att vinna på lotto. Först har man en pennlampa, sedan blir det en större mag-light som poliser i USA har och slutligen blir det en sån där som har plats för stora batterier på undersidan och ser ut som en lunchbox. Vapen ökas också, det handlar om pistol, gevär och självklart en hagelbössa. Eftersom ljuset är ett vapen har man också, ibland, tillgång till ljusstav, ljusgranat och lysraketspistol. Att kasta en ljusgranat är alltid bra, bara locka så många fienden mot sig som möjligt och sedan utradera alla på en gång. Mörkrets fiender växlar i svårighet, de som i början var lite besvärliga visar sig senare i spelet vara önskefienden. När det kommer modell större och hetsigare är man inte alltid så kaxig med begränsad ammunition och en liten sketen ficklampa.

Wake rör sig rätt smidigt, men jag har hamnat i ett antal situationer då jag svurit över hans klumpighet. Speciellt när jag haft fienden snett bakom mig som jag inte uppfattat. En gång fastnade jag i terrängen bakom en sten, men det var nog mer mitt fel som fick för mig att det var en genväg än dålig QA hos Remedy. Det finns diverse saker att plocka upp, förutom vapen och batterier, och ibland får man ta en lite extra vända i omgivningen för att hitta dem. Det är dock ganska självklart bandesign, så om man tror att det kommer att finnas något runt om hörnet – då gör det ofta det. Ibland tror jag att alla leveldesigners tänker likadant.

Handlingen vävs samman av en bok som Wake skrivit – utan att han kommer ihåg det. Boken återspeglar vad som händer i hans verklighet och Wake vet inte vad som verkligen händer eller vad som är ren fantasi. Han är inte ensam på sin väg. Karaktärer från den närliggande lilla staden och hans kompis, som också är hans agent, dyker upp. Han är den roliga sidekicken och gör ett bra jobb för handlingen – speciellt när han hittar sitt specialvapen, vilket ni själva får upptäcka.

Alan Wake är driven av handlingen och stämningen. Resten av spelandet är inte speciellt unikt. Man går och skjuter, kör bil och löser lite mindre pussel. Och att det just är handlingen som är A och O i spelet gör det att det är svårt att berätta så mycket om det utan att prata sönder spelet.

Att Alan Wake skulle vara skrämmande vet jag inte, det var på ett ställe som jag hoppade till lite och som vanligt var det inte ett spelelement utan en effekt. Det bjuder i stället på en mycket tät och rätt spännande handling. Spelaren blir lätt involverad och även om vissa karaktärers medverkan kan vara rätt lätt att genomskåda så gör verkligen handlingen sitt. Det gör att Alan Wake är en upplevelse, vilken jag personligen inte kommer att återuppleva då det är mer som att ha sett en film än att slå gamla rekord med mera, som alla som gillar skräckupplägg bör ta sig an. Jag ser fram mot uppföljaren 2016.