Utseendemässigt alltså, själva spelupplägget är inget nytt under solen. Det är också här det haltar lite. Tror man till exempel att det är någon strategi inblandad i att beordra runt sina trupper bedrar man sig. De få order man faktiskt kan ge dem spelar ingen större roll då deras enda syfte är att agera glorifierad kanonmat och distrahera fienden en liten stund. Vill man ha ihjäl folk får allt rycka in själv. Var och en av de sju karaktärerna har en hiskelig mängd olika komboattacker att lära sig men den genomsnittlige spelaren lär antagligen fastna för ett par tre stycken och nöja sig med det. Och det räcker faktiskt ganska långt, det är i princip bara om man vill ha högsta betyget på varje bana som man behöver börja bekymra sig om att kedja ihop attacker på tusen träffar eller mer.
Det gör förstås spelet aningen enformigt i längden. Att många nivåer dessutom återkommer fast ur en annan karaktärs synvinkel gör inte saken bättre. Har man inget emot att sitta och nöta samma sak om och om igen finns det dock en hel del att hämta. Förutom bästa betyg på alla banor kan man även med lite ansträngning jaga reda på bättre vapen och utrustning. En annan sak som nog ligger vissa i fatet är de långa banorna. Vissa är uppemot trekvart långa och sparmöjligheter saknas helt under uppdragen. Är man inte i ganska bra skick när det närmar sig avslutningen kan man kallt räkna med att bita i gräset. I värsta fall behövs både två och tre försök innan man lyckats bemästra situationen. Jag är lite kluven inför det upplägget. Ena stunden kan jag lovorda den kompromisslösa hardcore-mentaliteten men när jag väl sitter där med skägget i brevlådan känns det inte alltid lika kul att börja om från början igen.
Med kooperativt flerspelarstöd via Xbox Live hade Ninety-Nine Nights kunnat bli hur kul som helst men utvecklarna tyckte tydligen annorlunda eftersom det endast går att spela ensam. Hur mycket man uppskattar spelet beror nog i slutändan på hur hög tolerans man har för upprepning.