Text: Millenia
Jag har alltid varit vrålförtjust i Dreamcast-versionen av Grandia 2, det var ett spel som fick mig att stanna hemma på skolavslutningen i 9:an för att bara spela, spela och återigen spela – att jag även hade halsfluss var en annan bidragande orsak. Jag fängslades av spelet trots att det var linjärt, enkelt och inte någon grafisk bomb. Tyvärr missade många detta fantastiska rollspel eftersom Dreamcasten inte var någon större framgång. För att låta den stora massan få ta del av Ryudos äventyr har nu Sega, som med så många andra titlar, gjort en Playstation 2-konvertering och det är alltså den som den senaste tiden snurrat friskt i min svarta spellåda.
I rollspel är alltid handlingen viktigt och oftast så finns det någon riktigt ond och elak typ som kan krossa allt om det inte slår sig väl. I Grandia 2 symboliseras ondskan av den genomstygga guden Valmar, hans goda motpol heter Gransas och är den goda guden hela landet tillber. Ända sedan de små byborna varit barn har berättelsen med det oöverraskande namnet ”Battle between good and evil” varit den saga som berättat historiens gång. Gudarnas kamp är någonting som hela spelet kretar kring och oräkneliga är de gånger som någon av stadsborna utrycker sin oro för ”the day of darkness”, varför oro finns tror jag nog att ni hör på namnet, The day of darkness låter inte direkt som en dag då allt är strålande och småfåglarna kvittrar glatt i parkerna. Handlingen i Grandia 2 är riktigt bra och den tar under spelets gång många intressanta vändingar, samtidigt som du lär känna dina karaktärer bättre och bättre.
Karaktärerna är faktiskt så sympatiska så att dessa förtjänar ett extra litet omnämnande. Först och främst har vi spelets frontfigur Ryudo, en ung man som livnär sig på att utföra mer eller mindre obehagliga uppdrag för att kunna få sig några arma slantar. Det är just på ett sådant här uppdrag Ryudo stöter på körflickan Elena, som är Gransas skyddsling. Elena är en snäll och prydlig flicka som brinner för sin sång och guden Gransas. Hon är även nära förknippad med min personliga favorit Millenia men exakt hur tänker jag av spoilerskäl inte gå närmare in på. Slutligen har vi även kraftkarlen Mareg som med sin yxa slaktar monster på löpande band. Jag har medvetet vald att undgå redovisande av karaktärerna Roan och Tio då jag inte har speciellt mycket till övers för dessa, det finns andra karaktärer som är betydligt mer intressanta och som lätt får dig engagerad i deras livsöden.
Fortsätter jag redovisandet av Grandia 2:s härligheter så har vi här det utsökta spelsystemet som får fighterna mot allehanda monster att inte bli så enformiga som det i rollspel lätt kan bli ibland. För att förklara det enkelt så är det en mätare i den högra delen av skärmen som är uppdelad i tre stadier, på den första med namnet ”wait” kan du inte göra någonting annat än att just vänta tills någon av dina karaktärer kommer in i nästa fas där du får beordra dem om vilken attack som bör plockas fram, när karaktären sedan nått slutet av mätaren utförs den aktuella attacken och sedan är din karaktär tillbaka på wait igen. Du kan på denna mätare både se var dina kämpar och motståndare befinner sig i attackeringsläge, mycket smidigt vilket gör att du strategiskt kan planera dina attacker. Gör du en cancel-attack då den attackerade fienden befinner sig i stadie två avbryts dennes attack vilket kan vara välbehövligt och ge dig mer tid att döda resten av sällskapet. Som om inte detta vore nog så kan du för en gångs skull se dina fiender på skärmen, få saker gör mig så irriterad som radomstrider där du gång på gång handlöst kastas in i fighter mot fiender som du redan har mött sisådär 500 gånger.
Till spelets mindre lyckade sidor hör först och främst grafiken, på Dreamcast tillhörde den inte eliten och nu när konverteringen inte bjuder på någonting nytt alls innebär det att grafiken är märkbart långt efter andra Playstation 2-spel. Estetiskt är spelet förtjusande, men ur teknisk synvinkel så är det samma gamla vara som till Dreamcast – dessutom är spelet lite flimrigt och under vissa strider med många deltagare kan det även hacka lite smått. Men grafikens kvalitet är inte den viktigaste faktorn då jag bedömer ett spel, så trots att det inte är något visuellt ögongodis kan jag ändå njuta av spelet – grafik är inte allt, någonting som tyvärr allt fler börjat glömma bort.
Även spelets svårighetsgrad och linjära upplägg skulle kunna kritiseras då spelet är väldigt lätt och det är få gånger du måste tänka till, i princip är den enda du behöver prata med i en ny stad borgmästare som i regel bor i det största och lyxigaste huset. Att hitta dit är inte svårt och jag hade gärna sett en högre svårighetsgrad där du måste klura lite för att komma på vart du bör bege dig. Teoretiskt sett så skulle du kunna klara spelet utan att prata med en endaste ”vanlig” människa under ditt spelande och faran är att många även kommer att låta bli konversationerna med ortsbefolkningen.
Grandia 2 må vara lätt, fult och linjärt men det har trots detta lyckats med att vara ett helt otroligt underbart rollspel. Playstation 2-konverteringen är inte perfekt och den kunde gott och väl ha haft lite förändringar från Dreamcast-versionen, lite mer tal hade varit att föredra. Men Grandia 2 är alltså trots den något dåliga konverteringen fortfarande ett mästerverk som fler förtjänar att spela, har du inte Dreamcast-spelet så bör du köpa detta, men om du redan varit klok och införskattat dig det så ser jag ingen som helst anledning till att slösa pengar på samma spel igen eftersom denna version inte bjuder på några nyheter.
Playstation 2 har haft det förhållandevis knapert med rollspel hittills och Grandia 2 är det första riktigt bra som hittat hit och med tanke på dess höga kvalitet kan jag inte göra annat än att se fram emot Grandia Extrem som en av årets mest intressanta titlar. Till dess release får jag hålla till godo med Grandia 2, någonting som jag definitivt inte klagar över.