Hotel Dusk: Room 215

Tre år. Tre år sedan jag lade polisbrickan på hyllan. Tre år sedan min partner Bradley tog ett dopp i Hudsonfloden och försvann. Tre års kringflackande som en förbannad dörrförsäljare. Tre år. Och jag är inte en minut närmare sanningen om vad som hände den dagen. Det känns som att jag har besökt varje gudsförgäten håla i landet två gånger om vid det här laget. Fast ok, inte många som varit mer gudsförgätna än det här stället. För att dryga ut sparkassan brukar jag då och då ta små extrajobb. Jag hittar saker. Saker som försvunnit. Saker som inte vill bli funna. Ha – vilket skämt! Jag som inte ens kan hitta det enda jag verkligen letar efter. Men det är det som fört mig hit till denna avkrok av ingenstans. Flagnade tapeter och doften av ingrodd cigarettrök välkomnar mig till Hotel Dusk. ”Min lilla bit av himlen” är vad ägaren kallar det för, men hans tomma blick säger något helt annat. Han försöker pracka på mig en svit, men så lättlurad är jag inte längre. En säng och någonstans att skölja bort resdammet är det enda jag behöver. Jag vrider om nyckeln och kliver in i rum 215.

De som spelat Cings förra Nintendo DS-spel, Another Code, kommer att känna igen sig. Det handlar fortfarande om ett pekpennedrivet, atmosfäriskt äventyrsspel med giftiga pussel. Inramningen är dock helt annorlunda. Hotel Dusk tillhör denna mest ovanliga av spelgenrer – deckaren. Spelet utspelar sig under en enda kväll i december 1979, då expolisen Kyle Hyde dras in i en trettio år gammal mordhärva. Kyles egna förflutna börjar också sakta men säkert nystas upp, tillsammans med mysteriet kring rum 215.

Precis som i Another Code är det en fascinerande historia som målas upp, gjord än mer levande av den autentiska dialogen och det rika persongalleriet. Det hela presenteras i en närmast film noir-anda med samtliga karaktärer uppritade som sparsmakade svartvita blyertsskisser, som dock animeras väldigt snyggt. De som minns videon till Ahas gamla 80-talshit Take on me vet ungefär vad de har att vänta sig. Stämningen är tung och beklämmande utan att gå över gränsen till det rent fånigt överdrivna.

Liksom i Dr Kawashima’s Brain Training håller man sin DS sidledes som en bok. Med pekpennan manövrerar man sig fram på en översiktskarta medan den andra skärmen visar en urblekt 3d-vy över av hotellet. Intressanta objekt kan undersökas närmare genom att flytta över dem till pekskärmen. Att hitta rätt föremål och använda dem till rätt saker är som brukligt i peka-och-klicka-äventyr A och O. Till skillnad från i genrens fornstora dagar på pc är problemen dock alltid vettiga och baserade på sunt förnuft. Det gäller bara att gnugga de små grå så lär lösningen uppenbara sig.

Där Another Code hade obscent utmanande minispelsaktiga pussel är dessa betydligt enklare i Hotel Dusk. Man behöver fortfarande pyssla ihop krukskärvor och dylikt, mer överlag är de inte riktigt lika djävulska som i föregångaren. Hotel Dusk är dock inte lika beroende av detta för att dra ut på hållbarheten då det är ett betydligt längre spel än dagsländan Another Code. Utmaningen ligger mer på en helhetsnivå där det gäller att klura ut hur man bör gå tillväga för att komma vidare i den tilltrasslade handlingen snarare än slita sitt hår över enstaka pussel. Förutom att rota genom hotellet efter ledtrådar innebär det förstås också att tala med folk. Här gäller det att lägga orden rätt för att luska fram sanningen utan att reta upp folk för mycket och riskera att bli utslängd från hotellet, vilket betyder game over.

Hotel Dusks säregna estetik och naturtrogna miljöskildring är anledningar nog att köpa spelet i sig, men de är byggda kring en stomme av genuint klurig problemlösning. En mörk kväll finns det inget bättre än att krypa in under filten och mysa med en hårdkokt deckare. Så checka in på Hotel Dusk du också. Rum 215 är ledigt nu.