Har man aldrig spelat ett Castlevania i den här stilen har man antagligen inte ägt så många spelkonsoler de senaste åren. Men det rör sig i vanlig ordning om ett Metroid-inspirerat sidscrollande upplägg där man utforskar ett stort slott fyllt av monster. Ofta stöter man på områden som verkar omöjliga att nå. Tills man hittar en till förmåga och nya delar av slottet öppnar sig. Det är ett stabilt upplägg som ihop med rollspelsinslag som karaktärsnivåer och varierande utrustning bådar för ett långvarigt och utmanande spel.
Det tråkiga med Portrait of Ruin är – underligt nog – att det avviker för mycket från de föregående fem likartade spelen. Utforskandet och upptäckandet får spela andrafiol till förmån för ett enklare actionbaserat koncept som påminner om de allra första Castlevania. Problemet här är att Dawn of Sorrow med flera gör actiondelen precis lika bra, men erbjuder mer därutöver. Därmed inte sagt att Portrait of Ruin inte har sin beskärda del fri utforskning men idén med att dela upp spelet i olika banor gör det aningen begränsat.
En annan nyhet är att man spelar som två karaktärer samtidigt denna gång – lillgamla magikern Charlotte Aulin och Jonathan Morris, den nuvarande bäraren av Belmont-klanens vampyrdräparpiska Vampire Killer. Redan i andra varvet på Dawn of Sorrow fick man skifta mellan olika karaktärer – då hårdingarna Julius Belmont, Yoko Belnades och Alucard – och redan då tyckte jag det var en bra idé. Beroende på situationen lönar sig det att växla mellan de två och vid behov går det att kalla in den andras specialförmåga genom ett hastigt tryck på R-knappen. Systemet tillför dessutom en extra dimension till pussellösandet, som tack och lov denna gång inte kräver någon inblandning från pekpennan. Som Ico bevisade behöver man ibland hjälpas åt för att komma vidare.
På de flesta övriga punkter är dock Portrait of Ruin ungefär samma sak som det förra Nintendo DS-spelet. Konami insåg uppenbarligen att de hade ett bra uppslag och valde att köra vidare på det. Kontrollen är fortfarande klockren och Castlevania-stämningen är intakt. Seriens paradmusiker Michiru Yamane har här fått sällskap av legendaren Yuzo Koshiro – känd från bl.a. Streets of Rage och Actraiser – men det mesta låter ungefär som vanligt. Vilket betyder absolut toppklass eftersom vi talar om Castlevania. Bättre än så här blir det inte med Nintendo DS teknologi.
Även om spelet överlag är lika pixelperfekt som tidigare så kan jag inte låta bli att förundras över Konamis beslut att rata karaktärsdesigner Ayami Kojima även denna gång. När Dawn of Sorrow släpptes var ursäkten att hon var upptagen med Playstation 2-spelet Curse of Darkness men vid det här laget är det så vitt jag vet inget annat Castlevania-projekt på gång. Inte för att den nuvarande designen är vedervärdig, men Kojimas drömska akvarellporträtt tillförde en extra behövlig dimension till Castlevania-mystiken som animeinspirerad dussindesign inte kommer i närheten av.
Kanske behöver producent Koji Igarashi hitta en ny vinkel för att göra Castlevania fräschare igen? Portrait of Ruin är i alla fall inte denna nytändning, utan ojämnare än såväl legendariska Symphony of the Night som sin DS-föregångare Dawn of Sorrow. Men det är fortfarande ett Castlevania med allt vad det innebär av underbar musik, härlig utforskarglädje och hårda bossfajter.