Visste du att...
7.5

Mario vs Donkey Kong 2: March of the Minis

Tjugosex år sen sist har Donkey Kong ännu en gång kidnappat Marios första kärlek Pauline och återigen är det dags att ta tillbaka henne.

Pusselspel är som alla vet perfekta för bärbara konsoler. Lätta att sätta sig in i, anpassade för korta spelsessioner och ofta med i princip oändlig livstid. Mario vs Donkey Kong 2 uppfyller mer eller mindre dessa premisser. Har man spelat föregångaren på Gameboy Advance bör man omedelbart förkasta alla förutfattade meningar för det här är en helt annan sorts spel. Alla som spelat gamla fina Lemmings bör däremot känna igen sig. Tjugosex år sen sist har Donkey Kong ännu en gång kidnappat Marios första kärlek Pauline och återigen är det dags att ta tillbaka henne. Nu med hjälp av dagens hetaste inneleksak – små uppvridbara dockor kallade Mini-Mario.

Målet är att få alla dessa i just mål. Det hela börjar enkelt och använder Nintendo DS pekpenna på ett föredömligt sätt. Dra över en docka så rör den sig åt det hållet. Dra uppåt så hoppar den. Tryck på den så stannar den. Sen börjar spelet komplicera saker och ting. Allt eftersom introduceras ytterligare moment som kräver mer och mer av ens simultanförmåga. Stup, studsplattor, fiender och rörliga väggar gör sitt för att komplicera ditt liv. Visst, de allra flesta banor går att klara utan egentlig ansträngning om man bara tänker till lite i förväg. Men vill man dessutom få höga poäng för att anskaffa guldmedaljer på varje bana får man se till att göra det ganska raskt. Och att försöka manövrera runt flera Mariominiatyrer samtidigt skruvar upp stressometern till helt nya nivåer.

På minussidan kan nämnas just att spelet går att klara ganska lätt om man inte är en poängjägare, men också att svårighetsgraden trappas upp väääldigt långsamt. Först efter de första tjugo nivåerna började jag möta någon som helst tuggmotstånd och hela spelat avverkas faktiskt förhållandevis kvickt. Det är här Nintendo wi-fi connection kommer in i bilden. Har man tillgång till internet via sin DS kan man ladda ner en hel del nya banor. Nintendo själva tillhandahåller en hyfsad mängd, men man kan också tillverka egna och dela med sig av till varandra. Tyvärr är Nintendos restriktiva onlinepolicy till ovanligt mycket besvär i det här fallet. Man kan bara ladda ner banor av folk man utbytt friends codes med, vilket känns som ett onödigt krångel. Ett i princip oändligt antal nya banor byts därmed ut emot ett fåtal, vilket skadar spelets hållbarhet rejält.

Mario vs Donkey Kong 2 är riktigt mysigt att spela när man har en stund över och det är sjukligt tillfredsställande att äntligen hitta den perfekta lösningen på en bana. Men det är både för mycket och för lite av det goda. Varje ny pusselidé mjölkas för många gånger om och spelet skulle vinna på ett färre antal mer genomtänkta och originella banor. Att det behovet inte tillfredsställs av onlinetjänsten kan vi inte skylla på annat än Nintendos irrationella rädsla för att främlingar skulle råka få kontakt med varandra. Men som det är nu är Mario vs Donkey Kong 2 ett skönt pusselspel att tillfredsställa sig med ett tag utan att nå genrens riktigt höga höjder.