Två år senare står sig det ursprungliga Gears of War fortfarande som ett av de absolut bästa spelen till Xbox 360. Olikt många andra älskade storspel är det inte för att det tillförde några nya banbrytande spelmoment. Nej, det körde snarare vidare i precis samma hjulspår som dussintals actionlir dessförinnan. Vad som var bra med Gears of War var istället att det gjorde allting mycket snyggare, bättre och roligare än sina gelikar. Ur det perspektivet är Gears of War 2 den perfekta uppföljaren, för i grund och botten är allt sig likt från föregångaren – fast ännu snyggare, bättre och roligare.

I spelet har det gått sex månader sedan Delta Squad detonerade lightmassbomben, men Locusthorden har snarare ökat tempot än saktat ned sedan dess. Stad efter stad faller och även mänsklighetens sista hopp Jacinto står hotat. Bästa försvar? Anfall förstås! Precis som i ettan är storyn knappast någon Pullitzervinnare utan mest en ursäkt för att få röja loss lite. Det görs ett halvhjärtat försök att ingjuta lite patos i det hela med en intrig om Doms försvunna hustru Maria men den ter sig ganska tafatt när den flankeras av den typiska floden av testosteronstinna oneliners. I Gears of War 2 är det spelmekaniken som spelar huvudrollen.

Den stora skillnaden jämfört med föregångaren ligger i en större variation i uppdragen. Visst rör det sig till största delen fortfarande om skjutande och skyddstagande, men det kryddas med nya element som rörliga försvarslinjer och en mer varierad fiendeflora. Allt som oftast blir det dessutom tempoväxling med massiva fältslag eller skriptade rälsdrivna sekvenser. Det är här man verkligen märker att Epic tagit i från tårna, skalan är en helt annan än de intima bataljer man är van vid. En väderhane för detta är Brumak, ni vet det där tokfeta monstret som dök upp här och var i ettan men man tyvärr aldrig faktiskt fick möta? Det om något har de tagit fasta på till Gears 2 som är en ren Brumakextravagans. Man möter dem i dueller, dödar dem i drivor och får till och med tillfälle att rida en.

Även miljöerna bjuder på mer omväxling än tidigare. Vi pratar inte direkt Psychonauts men klassiskt Gears-grått varvas med en hel del brunt och till och med en och annan klick av grönt eller andra primärfärger. Rent tekniskt är Unreal-motorn sig lik men framförallt ljuseffekterna har fått sig en uppiffning. I de lite större drabbningarna kan det gå lite slött ibland, men i övrigt flyter allt så bra som man kan vänta sig.

Veka spelare kommer glädja sig åt en ytterligare svårighetsgrad. Casual har nu blivit ännu ett snäpp lättare, medan nya normal ligger mellan den och mer manliga hardcore. Intressant är att man kan välja varsin svårighetsgrad i co-op så man lättare kan spela tillsammans med vänner av olika skicklighetsgrad. Rent allmänt är Gears of War 2 ett jämnare spel utan lika många korkade ställen att fastna på. Det lysande undantaget till den regeln är en bilsekvens mot slutet av spelet. Kråkbilen var som alla minns den allra drygaste delen i ettan och nu har Epic bestämt sig för att höja insatsen. Tänk dig samma sak fast på överfrusna sjöar och utan någon form av väghållning. Jag förutspår att isbilen kommer förbli hatad länge framöver av Gears 2-spelare.

Flerspelarläget har fått sig en rad trevliga uppdateringar. De olika spellägena har justerats och vissa nya har tillkommit. Några speciella favoriter var Wingman som bestod av flertalet tvåmannalag och Submission som närmast kan beskrivas som capture the flag med en levande, grinig och välbeväpnad flagga. Det har även – äntligen – inrättats ett partysystem för att fortsätta spela med sina vänner även om man byter speltyp och har man inga vänner bjuds det på överraskande kompetenta botar.

En intressant grej som tillkommit nånstans mittemellan kampanjläget och vanlig multiplayer är horde mode. Tillsammans med upp till fyra kamrater kan man möta ständiga vågor av Locust på en arena. Vi som minns mercenariesläget från Resident Evil-spelen vet ungefär vad vi har att vänta oss. Det börjar enkelt men trappas upp till brutala nivåer ganska kvickt. Vi kom som längst till den femtonde vågen efter flera timmars nötande, och sammanlagt bjuds det på hela femtio stycken. När man börjar komma upp i svårighetsgrad är verkligen samarbete a och o men samtidigt finns alltid det där gnagande behovet av att vilja hamna längst upp på poänglistan. Jag trodde först horde skulle bli ett skoj sidospår men med tanke på hur skitkul det var ser jag fram emot att lägga ned åtskilliga fler timmar på det. Däremot känns det synd att Epic inte integrerat poängsystemet även i vanliga kampanjläget á la Halo 3, det skulle ge ett ytterligare incitament under upprepade genomspelningar.

Gears of War 2 är inte ett Hideo Kojimaspel som chockar mig med helt nya grepp runt varje hörn. Men chockar gör det trots allt, genom att vara maffigare och tajtare än något annat actionlir jag spelat sedan Resident Evil 4. Överlag känns det lite som en best of actiongenren med sekvenser plockade från vitt skilda håll och sammansmälta till en enda underbar helhet. Jag skulle vilja sammanfatta spelet genom att citera dess oftast nyttjade replik: shit yeah!