Att vikingar är så underutnyttjade som tv-spelshjältar är ett mysterium. Våra fornnordiska anfäder gör ju idealiska actionhjältar med sin osvikliga känsla för massaker och ett panteon av gudar blodtörstiga nog att göra själva grekerna avundsjuka. Detta har Creative Assembly tagit fasta på så med Viking: Battle for Asgard ger de oss ett midgård sönderslitet av krig, där dödsgudinnan Hels mörka legioner hotar den dödliga världens överlevnad. Kämpen Skarin, väckt från de döda av Frejas gudomliga kraft, är den som måste ena vikingaklanerna och slå tillbaka mörkret. Det görs förstås bäst med en hälsosam portion våld.

Spelupplägget i Viking: Battle for Asgard faller tyvärr lite mellan två stolar. Huvudnumret är förstås ren action, men jämfört med mer renläriga brawlers som Devil May Cry eller God of War så är stridssystemet ganska primitivt. Alla grunderna finns där men saknar djupet man skulle kunna önska. Trots flertalet attackuppgraderingar faller man oftast tillbaka på samma grundanfall eftersom det bortsett vissa speciella situationer helt enkelt är det effektivaste. Det hänger antagligen samman med att fiendefloran inte är särskilt varierad och mer satsar på antal än taktik när det kommer till att övermanna spelaren. En liten eloge skall dock ges till Skarins charmigt brutala avslutningsattacker som på sant vikingamanér berövar fienden en betydande mängd lemmar.

Avsaknaden av möjligheten att låsa siktet på en viss fiende märks mest av mot slutet av varje akt då det är dags att invadera fiendestyrkornas fästning. Det finns alltid väldigt specifika mål att uppnå och när man omringas av ett hundratal soldater från vardera sida kan det vara lite knivigt att få Skarin att ge sig på just den man vill åt. Överlag är dock de massiva fältslagen en trevlig historia där man får chansen att ge utlopp för sina aggressioner på stor skala. Även om man inte har någon större möjlighet att kommendera sina trupper så ges det lite utrymme för taktik, exempelvis genom att kalla in bombräder från argsinta drakar. Att bilduppdateringen haltar lite i de större slagen är inget att hänga upp sig på, för spelet ser riktigt bra ut och det är snarare imponerande att de lyckats slänga in så många gubbar utan värre problem.

Men innan man kommer så långt måste man samla ihop sin vikingahär. Utspritt över landsbygden finns diverse byar som då behöver befrias, och det fria utforskandet ger nästan lite äventyrsspelskänsla tills man inser att alla uppdrag man springer på är obligatoriska för att gå vidare i spelet. Dessutom är de tyvärr väldigt snarlika varandra. Slumpslaktandet bryts ibland upp av oväntat ickeirriterande smyguppdrag men som regel blir det lite för mycket av samma sak. Det hjälps inte av att samtliga nordbor man springer på är fullständigt karaktärslösa och slätstrukna. Skarin själv är värst i gänget och istället för en tystlåten tuffing ger han intrycket av en dövstum skyltdocka. Att lyckas göra en viking tråkig är nästan en merit. Karaktärsutveckling uteblir liksom helt, och ramhandlingen är ärligt talat inte mycket att hänga i julgranen heller. Mystiskt nog saknas också musik under större delen av äventyret, även om den som finns är välkomponerad.

Viking: Battle for Asgard är en trevlig om än bitvis monoton upplevelse, och saknar inte poänger. Den semiöppna världen i kombination med splatteraction och stora fältslag är inget dumt koncept, men till en eventuell uppföljare hoppas jag att Creative Assembly filar mer på variationen och spelmotoriken.