Text: Nash
Ty the Tasmanian Tiger är i mångt och mycket ett plattformsspel utformat enligt standardformulär. Någonstans i en avlägsen bakgrund härjar en elak superskurk, i det här fallet en flintskallig fågel vid namn Boss Cass, och det är naturligtvis upp till hjälten Ty, en tasmansk tiger som bitvis ser ut att lida av käkförlamning, att skutta omkring i tredimensionella världar och samla på sig en massa till synes irrelevanta prylar. Dessa prylar kan vara påskägg, kugghjul och små råttliknande varelser, dessa samlas för att förbereda inför det slutgiltiga mötet med tidigare nämnda superskurk. Upplägget i Ty the Tasmanian Tiger är så standard att det skriker om det.
Från utgångspunkten i den australiensiska bergstrakten har Ty tillgång till ett antal stora, fristående banor och det gäller helt enkelt att uppfylla olika krav på varje bana för att belönas med prylar som sedan tar dig framåt i historien.
Charmen i Ty the Tasmanian Tiger ligger i dess enkelhet. Utvecklarna Krome Studios har inte försökt dölja vad ett plattformsspel trots allt handlar om, det vill säga hoppande, utforskande och prylsamlande. Spelaren avbryts i princip aldrig av några längre mellansekvenser. Spelkontrollen är minimalistisk och lättförståelig, vilket gör att spelet även passar sig för de yngre spelarna. Ty kan springa, simma, hoppa, bitas, kasta bumeranger och på något oförståeligt vis glidflyga kortare sträckor och det är allt som behövs. På grund av dess enkelhet är kontrollen mycket precis, man tvingas aldrig till några onaturliga handgrepp utan det är en ren fröjd att spatsera omkring i det fiktiva Australien och samla prylar. Även kameran sköter sig förvånansvärt bra och ställer mycket sällan till någon form av ofog.
Det visuella är alltid viktigt i ett plattformsspel. Utan snygga och tilltalande världar och karaktärer går – mer eller mindre – hela spelupplevelsen åt skogen. Med tanke på att Krome Studios är en så pass okänd spelutvecklare kommer det som lite av en överraskning hur bra Ty the Tasmanian Tiger faktiskt ser ut. Tekniskt sett är det en bra bit ifrånsprunget av till exempel Ratchet & Clank och Mario Sunshine, men miljöerna och karaktärerna präglas av en sådan känsla av genuin mysighet att det är svårt att inte bli handlöst kär. Även om de färgglada världarna ibland känns aningen väl färgglada är det bestående intrycket mycket inbjudande, Tys värld ser helt enkelt ut som plattformsvärldar ska se ut. Intrycket av att springa omkring i en tecknad film förstärks ytterligare av utmärkt röstskådespeleri. Att höra Ty vräka ur sig fraser som ”you ripper!” eller ett klassiskt ”G’day mate!” på överdrivet utpräglad australiensiska är en ren fröjd. Resterande karaktärsröster håller faktiskt i princip samma klass och röstskådespelarna låter, i motsats till de flesta konkurrerande speltitlar, varken oengagerade eller extremt opassande. Ett föredöme helt enkelt.
Enkelheten i Ty the Tasmanian Tiger är, förutom spelets största charm, även dess största fel. I ärlighetens namn bjuder Boss Cass underhuggare inte på speciellt stort mothugg och ofta är de till och med ganska korkade, då de har en tendens att springa omkring i cirklar eller bara stå beundrande och stirra på Ty på avstånd, som inbjudande måltavlor för lite prickskytte i spelets förstapersonsvy. Vid sidan av att utföra de lagom simpla uppdragen på varje bana finns det inte alltför mycket att roa sig. Visserligen får man med en ”Making of Ty”-dokumentär, men då den mest visar en bunt speldesigners med tvivelaktig klädsmak som äter pizza till ett dunkande technomusik bjuder den på ringa mervärde. Ty the Tasmaninan Tiger är inget mastodontprojekt som kommer hålla dig klistrad framför tv-apparaten tills sluttexterna börjar rulla, utan ett simpelt men underhållande spel att ta fram lite då och då och avnjuta i kortare sessioner. Ofarligt, barnvänligt, enkelt och ganska charmigt med andra ord.