Spelupplägget är idealiskt för pekpennan som får agera allt från skalpell till ultraljud. En normal dag på Hope Hospital börjar med att syster Angie ställer diagnos och förklarar operationen. Ett enkelt ingrepp som att avlägsna en tumör kan man klara av med bara skalpell, tänger, spruta och sutur men kommer det in någon med hjärtat fullt av glassplitter krävs det att man behärskar alla sina verktyg. Givetvis uppstår också komplikationer och det går sällan som det var planerat från början. Patientens livstecken sjunker kontinuerligt så med jämna mellanrum får man ta en paus i operationen och injicera lite stabilisator för att hålla honom eller henne vid liv.
När det är som bäst känns verkligen Trauma Center som att det är på riktigt, som att liv och död hänger på ens nästa sekundsnabba beslut. Eller ja, riktigt så dramatiskt blir det kanske aldrig, för misslyckas man stiger en mer erfaren läkare in för att rädda situationen och stackars Derek får söka ny anställning som sopåkare eller något annat mindre kritiskt. Det händer ofta. Trauma Center går nämligen emot den rådande trenden med lätta spel och är istället det svåraste spelet jag testat på länge. Har man inte en riktigt stadig kirurghand är det lätt händ att man råkar kapa en artär och tar man det försiktigt kan man hoppa upp och sätta sig på att det antingen är tidsgränsen eller patientens sjunkande hälsa som får en på fall. Emellanåt hade det gärna kunnat vara lite mer förlåtande, men för det mesta känns det bara trevligt med ett spel som bjuder på en riktig utmaning för en gångs skull.
Eftersom operationerna trots allt skiljer sig ganska mycket från varandra så tröttnar man sällan, såvida man inte fastnar för länge på ett riktigt lurigt ingrepp. Har man inget emot ett spel med lite tuggmotstånd är Trauma Center en trevlig bekantskap, även om det bör poängteras att det inte gör sig bra i skakig kollektivtrafik. Farthinder och hjärnkirurgi är inte den bästa kombinationen.