Tv-spelens gudfader är tillbaka i hans första egna äventyr på sex år och förhoppningarna är självklart höga, men är de för höga?
Mario är tv-spelsfiguren som inte kräver någon introduktion. Han är lika känd och omtyckt världen över som Musse Pigg eller Michael Jackson (det var ju en liknelse/Red). Det är faktiskt mycket på grund av Mario-serien som jag sitter här just nu. För hade det inte varit för Shigeru Miyamotos fantastiska 8-bitarstitlar med den röde italienaren i huvudrollen så kanske mitt största intresse varit fotboll eller ishockey, vem vet. Men det var Nintendos enastående spel som fick mig att sitta som klistrad framför min tv dag in och dag ut. Det finns något särskilt i Nintendos spel, något som många andra spel saknar – det finns glädje och för mig så representerar Mario grunden till ren tv-spelsglädje. Det märks att Shigeru Miyamoto fortfarande endast strävar efter att underhålla spelaren med äkta gammalmodig spelkänsla. För Super Mario Sunshine innehåller ingen avancerad story, onödigt flashig grafik, långa filmsekvenser, kända artister eller skådespelare som medverkar eller något liknande. Super Mario Sunshine innehåller något annat, det innehåller fenomenal spelkänsla på samma sätt som alla bra spel gjorde förr i tiden, då avancerad spelgrafik inte exciterade och enda sättet ett spel sålde var om det var kul att spela.
Frågan som alla spelare suktar efter att få svar på är om Super Mario Sunshine är lika revolutionerande som Super Mario 64 var. Frågan borde dock inte vara om Super Mario Sunshine pressar industrin framåt på samma sätt, frågan borde vara om det är lika underhållande – och svaret är ja.
Super Mario Sunshine börjar med att Mario, prinsessan Peach och Svampkungen sitter i ett flygplan på väg till paradisön Isle Delfino för att ta en välförtjänt semester. När de kommer fram har ön blivit nerklottrad och vandaliserad av en mystisk skepnad som påminner väldigt mycket om Mario. Mario blir givetvis arresterad och får straffet att städa upp hela ön för vad hans onda dubbelgångare orsakat. Han måste även samla in öns alla Shines, någon typ av stjärnliknande solcell, som spridits ut och det kräver mycket arbete för att samla in dem. Dessa Shines fungerar ungefär på samma sätt som stjärnorna i Super Mario 64 gjorde, men istället för att vandra mållöst runt på banorna och försöka hitta problem att lösa får man i Super Mario Sunshine åtta olika uppdrag varje gång man går in i en värld. Dessa uppdrag varierar ganska kraftigt i både underhållnings- och svårighetsgrad. Vissa kan man lyckas ta på några minuter och andra får man sitta med i flera timmar. Uppdragen kan vara att man ska samla åtta stycken röda mynt, tävla om att komma först till en flagga, besegra någon form av boss, ta sig till en hemlig platts eller lösa någon form av pussel. Det finns sedan även två hemliga uppdrag och en Shine att hämta om man tar alla banans 100 mynt.
När Luigi skulle bekämpa spöken fick han en modifierad dammsugare vid namn Poltergust 3000 och det verkar som om Shigeru Miyamoto har fastnat för tekniska tillbehör, för Mario har också fått en ny leksak. Det är en vattensprutande ryggsäck vid namn Fludd, som står för Flash Liquidizer Ultra Dousing Device. Det är just Fludd som är det mest innovativa i Super Mario Sunshine och det är just den som bidrar mest till att spelupplevelsen skiljer sig från Super Mario 64. Med Fludd kan Mario spruta vatten för att tvätta väggar från klotter eller anfalla fiender, han kan även ändra inställningarna så att han sprutar vattnet neråt, vilket skjuter upp honom i luften och får honom att sväva under en kort period. Dessutom finns det flera tillsatser till Fludd som gör den kapabel till många andra saker, som till exempel rakethopp med mera. De mesta av spelets problem bygger på ett eller annat sätt runt vatten eller solsken vilket gör Fludd till din bästa vän i Super Mario Sunshine. Det finns även banor där Mario berövas på sin Fludd och tvingas att använda sig av sin legendariska hoppteknik, det är dessa banorna som verkligen kommer testa spelarens plattformsfärdigheter.
För er som varit med Mario sedan hans tidigare äventyr blir det här även en nostalgisk resa där ni får återstifta bekantskapen med många gamla vänner. Många av dessa vet jag inte vad de kallas – om de ens har några namn – som de hoppande fiskarna och bläckfiskarna från Super Mario Bros och den flygande Bowser-ballongen från Super Mario World. Yoshi är den mest kända av dessa karaktärer och dyker här upp för första gången sedan Super Mario World som Marios färdmedel. Det är just Super Mario World som man kan dra mest paralleller till i Super Mario Sunshine. För Super Mario Sunshine till Gamecube är precis samma liknande fortsättning till Super Mario 64 till N64 som Super Mario World till SNES var på sin tid efter Super Mario Bros 3 till NES.
Grafiken i Super Mario Sunshine påminner en del om den i Super Mario 64 om man ser på stillbilder eftersom texturerna oftast är ganska simpelt gjorda. Det är den enorma storleken på banorna, hur smidigt spelet flyter och hur snygga alla vatteneffekter är som imponerar. Ljudet i spelet består både av omgjorda ljudeffekter och melodislingor från gamla delar i serien och en del helt nya, allt väldigt passande och bidrar till att skapa den ideala Mario-stämningen. Vissa av Marios vänner – så som Peach och några andra – har även äntligen fått röster som är måttligt passande, men att Mario håller sig relativt tyst är jag tacksam för. Kameran går utmärkt att kontrollera själv men lyckas fastna i knepiga situationer ibland. Kontrollen flyter som vatten och misslyckas man med sitt mål så kan man inte skylla på något annat än sina egna brister (det är alltid joypadens fel!/Red). Att absolut ta allt i spelet tar en enorm mängd tid, engagemang och tålamod. Det är helt klart ett av de mest utmanande spelen på många år, men blir ändå riktigt sällan frustrerande.
Super Mario Sunshine kommer att skina upp Gamecube-ägares mörka höst med många ljusa spelstunder. Helt klart ett av de bästa plattformsspelen genom tiderna – och det bästa spelet till Gamecube än så länge. MAMMA MIA!!!