Den superkända hemliga agenten Sam Fisher intar rollen som dubbelagent när han infiltrerar en terroristorganisation vid namnet JBA.
Sam Fisher är en plågad man. En man som mist sitt enda barn i en trafikolycka och som nu står helt ensam i världen. Bitter, rasande och självmordsbenägen bestämmer han sig för att det är dags att kliva fram ur skuggorna och möta fienden ansikte mot ansikte. Fienden i detta fall är terroristorganisationen John Browns Army och för att kunna bringa denna på fall måste han infiltrera organisationen inifrån och på nära håll. Han blir från den stunden en dubbelagent och måste hela tiden balansera på en knivsegg för att dels inte röja sin identitet och att rädda så många oskyldiga liv som möjligt.
Double Agent är annorlunda så tillvida att spelet har en handling som är lätt att följa från punkt A till B. Tidigare upplagor av serien har liksom tappat bort den röda tråden i ett väldigt tidigt skede av historien och har därför handlat först och främst om att knäcka de olika nötter som spelplanerna presenterat och inte så mycket om varför man råkar befinner sig just där. Nu är det fullt möjligt att förstå varför Sam plötsligt befinner sig på en insnöad och frusen supertanker eller varför han smyger i stekheta och sandpinade afrikanska gränder. En tydligt utmejslad historia med andra ord, om än rätt simpel och ordinär, men det är ändå något som definitivt är efterlängtat i serien.
Spelmekaniken i Double Agent är bekant, men innehåller en del saker som gör att spelet ändå står ut från mängden. Tempot har förändrats en del plus att utvecklarna har lagt till ett inslag av förtroende som ger ett lite annorlunda perspektiv. Nu gäller det att utföra uppdrag till två olika uppdragsgivare då terroristerna hela tiden vill att du skall visa din lojalitet mot dem genom att begå diverse olagligheter, samtidigt som NSA och Lambert tjatar i öronsnäckan om vad de upplever som högsta prioritet. Det är upp till dig som spelare att välja vilka uppdrag du vill utföra, eller helt enkelt strunta i. Dessa val påverkar givetvis förtroendet de har för dig och det gäller att balansera så gott det går, annars kan du snart antingen vara en arbetslös terrorist eller pensionerad statsanställd.
De inledande banorna i spelet är kortare och intensivare än normalt och fungerar dels som en form av introduktion till hur man spelar spelet, men även som en prolog innan själva historien startar på allvar. En sak jag reflekterade över tämligen omedelbart var att det ganska snabbt blev lite knepigt i detta spel. Jag får en känsla av att utvecklarna räknat med att man spelat något annat spel i serien, innan man sätter sig framför Double Agent. Stressen och nerven gör dock sitt till och spelet är utan tvekan det mest spännande i serien. Variationen är stor på banorna och man kan lösa sina uppgifter på ett flertal sätt precis som i föregående Chaos Theory. Ett annat inslag som är nytt i serien är att banorna till viss del utspelar sig i dagsljus. Nu kan man alltså inte sitta och huka i mörkret som en skugga i väntan på det rätta tillfället, utan måste agera snabbare och ta skydd bakom sånt som lådor eller gömma sig under bord och i skåp. Det ger förvisso spelet en ny typ av nerv, men är å andra sidan egentligen precis samma sak. Man smyger och gömmer sig bara på ett annat sätt.
Grafiskt är spelet imponerande på alla sätt och vis. Hoppet till ny och muskulösare hårdvara har bland annat lett till att Sam numera kan svettas och att han givetvis är mer detaljerad än någonsin. Omgivningarna är också mycket imponerande och känns mer levande än någonsin. Ljussättningen är dessutom som vanligt helt fantastisk på sina ställen. Bilduppdateringen tar dock en hel del stryk här och var, men inget som jag upplever som ett större problem. Något som däremot blir lite irriterande är att jag lyckades fastna på flera ställen i spelet och då menar jag inte att jag inte visste hur jag skulle göra för att komma vidare. Nej det handlar snarare om buggar i spelet som gjorde att Sam helt enkelt inte gick att flytta åt något håll. Bara att börja om från senaste sparfilen när det hände.
Ljudbilden i spelet är också väldigt bra förutom det faktum att de aldrig verkar få någon ordning på konversationsvolym ställt till musik och omgivningsljud. Den är på tok för låg för att man skall kunna uppfatta vad som sägs till Sam och vad han säger tillbaka. På plussidan har vi välproducerad musik som är dynamisk på ett sätt som jag nog aldrig har hört i ett spel förut. Den stegras på precis rätt ställen och med förvånansvärd precision, något som sällan brukar funka så här bra i spel. Omgivningsljuden är också grymma, med vinande och iskalla vindar till diverse slamrande och dunkande. Grymt bra!
Singeluppdraget sträcker sig över 11 stycken nivåer av varierande längd och när eftertexterna rullar upplever jag spelet som det klart kortaste i serien. Skulle tippa på runt åtta till tio timmar för en medelgod spelare. Som tur är finns det relativt stort omspelningsvärde, för om man skall utföra alla små sidouppdrag åt sina uppdragsgivare och låsa upp de tre olika sluten i spelet, får man nog lägga betydligt mer än tio timmar på det. Sen följer ju dessutom ett flerspelarläge med på DVD:n, något som definitiv förlänger spelets livslängd.
Flerspelarläget introducerades redan med Pandora Tomorrow och har sedan dess genomgått en del förändringar. Nu spelar man till exempel inte två mot två längre, utan nu är det tre mot tre som gäller. Spionerna har fått ny utrustning som gör att de kan hacka datorer och störa ljuskällor på avstånd, men det gäller fortfarande att vara så nära som möjligt till källan för att få så bra signal som möjligt. Annars tar det på tok för lång tid och vakterna hittar din undangömda position. Vakterna har och andra sidan även de fått hjälp av nya tekniska mojänger. Bland annat en liten radiostyrd robot som kan flyga upp i ventilationstrummor och ned i avloppsgaller i jakt på hukande spioner. Vakterna kan även detonera de små flygande bestarna, så hör man som spion en sån robot på väg i ventilationssystemet, gör man bäst i att lägga benen på ryggen.
Problemet och samtidigt styrkan med tidigare upplagor av flerspelarläget, var att det var ganska så hög inlärningskurva och att spionerna verkade ha alla trumfkort på handen. Det var med andra ord ett spelläge som uppskattades av de som gillade djupet och svårighetsgraden, men som samtidigt skrämde bort de som inte orkade lägga ned tiden för att lära sig. I och med denna nya upplaga har detta till viss del suddats ut då det känns som att de båda lägren är lite mer jämspelta med visst övertag för spioner. Det är dock fortfarande lite stelt och klumpigt på något vis, i alla fall känns det som så efter att man suttit med enspelarläget där kontrollen är så mycket bättre på alla sätt och vis.
Splinter Cell Double Agent är trots små fel och brister ett väldigt starkt spel. Här finns äntligen en hyfsat engagerande och tydlig historia i kombination med vad som alltid varit utmärkt spelmekanik. Nyheter för Playstation 3-versionen är ett par exklusiva multiplayerbanor, men det räcker inte för att göra PS3-versionen till ett bättre köp av de två. Äger du båda konsolerna gör du bäst i att inhandla Xbox 360-versionen, vilken även borde gå att hitta till en billig peng nu för tiden.