Jag måste nog börja den här recensionen med att påpeka att jag åkt skateboard på riktigt i över 10 år och att mitt näst största intresse i livet efter tv-spel är skateboarding. På grund av detta så är jag delvis partisk till spelets innehåll redan från början men jag blir per automatik även betydligt mer kritisk till den realism som spelet strävar efter att förmedla. Jag ser skateboarding som en konstform snarare än en sport där det handlar mer om att med kreativitet och känsla hitta en bra plats, välja rätt trick och göra det på rätt sätt snarare än att bara göra det svåraste tricket man kan tänka sig. Att göra trick med detta tankesätt i huvudet var väldigt svårt i genrens totaldominerande Tony Hawk-serie. Men trots att inget av spelen i Tony Hawk-serien egentligen eftersträvade realism så uppskattade jag dem ändå. Jag spelade mina fingrar gula och blåa med de fyra första relativt banbrytande delarna av Tony Hawk-serien. Och även fast jag stundtals gottade mig i de extremt overkliga trickkombinationer man kunde utföra så spenderade jag största delen av min tid med att kämpa emot det egentliga spelkonceptet och försökte istället åka snyggt och realistiskt. Jag slösade även många hundralappar i Londons arkadhallar på Segas gimmickartade Top Skater, men även där var det helt omöjligt att åka på ett realistiskt sätt. Jag fick tillslut en knappt halvdan räddning i och med spelet Thrasher Skate and Destroy på Playstation där man äntligen kunde göra trovärdiga åk, trots att spelet i allmänhet var ganska uselt. Jag kan även nämna att jag spenderat mycket tid med de praktiskt taget värdelösa spelen Street Sk8er och ESPN X Games Skateboarding samt de medelmåttiga Tony Hawk’s Downhill Jam och Disney’s Extreme Skate Adventure, för att inte tala om det klassiska Skate or Die. Jag visste att det inte var omöjligt att skapa ett realistiskt skateboard-spel men började efter så många år av besvikelser tro att det kanske inte fanns någon marknad för det och att ingen utvecklare därmed skulle ta den inblandade risken. Så jag fortsatte att spela Tony Hawk-spel efter Tony Hawk-spel och kämpade med att göra dem till något de inte var.

Sen kom en dag då EA utannonserade Skate, ett spel som skulle ta skateboarding-genren till nya höjder med realism som aldrig tidigare skådats. Visst, tänkte jag, den där hypen går jag inte på en gång till. Fool me once, shame on you, fool me twice, shame on me, som man brukar säga (inte George W./Red). Jag vågade helt enkelt inte hoppas på att mitt drömspel skulle bli verklighet en gång till och ännu en gång bli helt knäckt när jag insåg att det bara handlade om ännu ett försäljningsknep för att locka naiva konsumenter. Men när EA släppte demot till Skate på Xbox Live Marketplace ändrade det min inställning totalt. Redan efter ett par sekunder av speltid så insåg jag att Skate var något sensationellt. Jag spelade sedan det kraftigt begränsade 30 minuter långa speldemot mer än vad jag spelat de flesta spel på konsolen, trots att det knappt var en bråkdel av den fulla versionen.

Precis som i EA:s revolutionerande boxningsspelsserie Fight Night så gör man nästan allting i Skate med de analoga styrspakarna. Man styr vikten av sin åkare med den vänstra styrspaken och sina ben med den högra. För att hoppa med brädan, vilket kallas en ollie, drar man först ner på höger styrspak och sedan rakt upp. Om man håller ner lite längre innan man drar upp så laddar åkaren sitt hopp och hoppar därmed lite högre. För att snurra brädan, vilket kallas att flippa, så gör man samma sak fast man drar snett åt det håll man vill flippa istället för att dra rakt upp med styrspaken. För att dra runt brädan ett halvt varv under sina fötter, vilket kallas shuvit, drar man spaken helt längst sidan på vägen upp. Det går även att kombinera dessa shuvits och flips och dubblera deras rotation för att skapa alla olika typer av fliptrick så som hardflip, varial healflip, 360 flip och insideflip. För att göra motsvarande trick i nollie eller fakie-versioner så gör man samma sak fast man börjar med att drar upp istället för ner. Detta tricksystem som i spelet kallas flickit är något som man måste prova själv för att verkligen förstå. Greppa brädan gör du med R och L-knapparna och dessa går även att variera och tweaka med de analoga spakarna. För att grinda och slida på diverse curbs och rails i spelet så handlar det inte om att trycka på någon särskild knapp utan om att ha rätt fart, rätt höjd och rätt vinkel på sin åkare och bräda. Fart tar man med valfri fot genom att ta av sin högra tumme (foten) från den analoga spaken (brädan) och klickar på en av två fartknappar. Håller man in fartknappen blir det en starkare putt än om man trycker snabbt. Du måste även ta av tummen från spaken för att göra en one- eller no-foot. Detta bidrar till att förstärka illusionen om att den analoga spaken representerar en Skateboard och att din tumme är foten. Man förlorar dessutom fart väldigt lätt, speciellt om man inte rullar på marken, vilket gör att farttagandet blir mer strategiskt. Att balansera på brädans främre eller bakre hjul, vilket kallas manuals, gör man genom att trycka den analoga spaken halvvägs fram eller bak precis innan man landar och sen försöker hålla balansen. Detta i förhållande till hur man hoppar, flippar, grindar och slidar skapar en känsla och kräver ett tankesätt som stämmer väldigt bra överens med hur det fungerar i verkligheten. Färdighet, timing, planering och koncentration är nyckelorden som krävs för att bemästra Skate. Realismen i Skate går till och med så långt att man får möjlighet att ställa in hur hårda sina truckar ska spännas samt vilken hårdhet brädans hjul ska inneha. Det enda som inte stämmer helt överens med verkligheten är hur svåra en del trick är i förhållande till varandra. Att till exempel snurra med både kroppen och brädan samtidigt utan att greppa brädan bör vara betydligt svårare, för att inte tala om att åka bakvänt, det vill säga switch, egentligen är avsevärt mycket svårare den vanliga åkstilen regular eller goofy. Fast svårighetsgrad är i övrigt ingenting som saknas i Skate då det är ett av de svåraste och mest utmanande spel som gjorts. En del människor kanske blir avskräckta på grund av detta men det är just utmaningen som gör det så tillfredställande att känna hur man utvecklas som åkare och stegvis blir bättre och bättre. Spelet har inga erfarenhetspoäng och din åkare blir aldrig snabbare eller starkare på något sätt. Det är endast den personliga utveckling som gör att du kan sätta svårare och svårare trick. Det kräver en del ihärdighet som jag tror finns naturligt i alla som utövat skateboarding på riktigt. Trots detta så kommer det givetvis inte upp i den ohyggligt höga svårighetsgrad som riktig skateboarding gör, där det tar flera år att lära sig vissa trick, men tur är väll det med tanke på att det bara är ett tv-spel.

Förmågan att kliva av sin bräda lyser tyvär med sin frånvaro. Detta skulle vara användbart för att till exempel gå upp för en trappa så man sluppit ta en del krångliga omvägar men lyckligtvis finns i alla fall en funktion som gör att man kan starta om ett åk från en utvald plats. Denna funktion kräver dock en liten laddningstid när man kommit för långt ifrån sin placering och detta skulle man givetvis gärna varit utan. En del väldigt ovanliga trick så som freestyle-tricken darkslide, primogrind, casperslide och en del vert-trick finns inte med men det är svårt att föreställa sig hur dessa skulle fungera med spelets invecklade tricksystem, för att inte tala om att det här först och främst är ett spel baserat på den populära Skate-stilen street.

Nu när jag förklarat hur realistiskt Skate är så måste jag påpeka att det inte är bra bara för att det är realistiskt. Personligen har jag alltid fördragit till exempel Burnout framför Gran Turismo på grund av det enkla faktum att realism inte tilltalar mig mer än vad ren spelglädje gör. Spel är en flykt från verkligheten och trots att trovärdighet och inlevelse är viktigt så tycker jag inte att spel bör prioritera realism framför spelkänsla. I en del spelgenres så måste dock inte det ena gå ut över det andra och så råkar lyckligtvis vara fallet med Skate-genren. Att åka Skateboard är lite som att spela ett spel även i verkligheten eftersom det är en leksam aktivitet med tydliga mål och begränsade möjligheter. När det sedan emuleras på ett så effektivt sätt som det görs i Skate så försvinner nästan fler negativa än positiva aspekter.

Nästan alla spel har en handling nu för tiden även fast de egentligen inte behöver det och Skate är inget undantag. Handlingen är dock simpel och är ingenting som tar upp någon avsevärd speltid. Spelet börjar med en smårolig kortfilm där alla spelets kända proffsåkare så som Danny Way, Mark Gonzales, Mike Carroll, P.J. Ladd och svenska Ali Boulala introduceras. Här visar det sig att man blivit påkörd av en buss och när man sedan vaknar upp efter ett besök på sjukhuset så börjar träningen. Man får ett par lektioner i spelets grundläggande tricksystem och sedan bär det av ut på gatorna i San Vanelona, spelets fiktiva stad som är en blanding mellan San Fransisco och Barcelona, där jag själv varit och spelat in Skatefilm. Dessa städer är klockrena inspirationsval då de är de två överlägset mest populära städerna för att åka och filma Skatebord-åkning och innehåller nästan alla populära Skatemiljöer man kan tänka sig som till exemplel skolgårdar, parkeringshus, swimingpools och diverse parker. Nästan hela staden är öppen redan från början och det kräver inga laddningstider mellan olika områden om man inte använder spelets tunnelbanesystem. En del områden är så kallade no-Skate zones och här finns det vakter som man bör se upp för. Det är ofta på fina områden som detta inträffar så som utanför ett glansigt museum och att sätta en skön linje med trick medans man jagas av en arg vakt och kameran tar ett ovanligt högt perspektiv på situationen ger en känsla som är svår att överträffa.

Runt omkring den stora och varierade staden finns diverse uppdrag som man kan ta sig an för att vinna pengar, få sponsorer eller bli inbjuden till någon av spelets avskärmade skateparker så som X-Games eller Danny Way’s Skateparadis på Hawaii. Uppdragen kan gå ut på att till exempel göra ett speciellt trick på en speciell plats eller att tävla i en downhill tävling men de bästa uppdragen är filmuppdragen. I dessa uppdrag så får man en lista på vilka trick som ska utföras men man får själv välja vart man vill filma dessa trick och denna frihet är givetvis extremt välkommen. En del kommer kanske uppfatta dessa uppdrag som spelets huvudkomponent men då har de missat nästan hela poängen med Skate. Som jag nämnde tidigare så är skateboarding en konstform som skulle kunna gå att jämföra med till exempel målning eller dans. Att dansa eller måla blir inte roligare om någon säger åt dig exakt hur du ska göra utan det är friheten, kreativiteten och den personliga utvecklingen som är det huvudsakliga nöjjet. Det samma går alltså att säga om Skateboard-åkning och uppdragen i spelet ska snarare ses som en morot för utveckling och för att skapa en mer tydlig och progresiv karriärstege än spelets huvudaktiviteten. För att känna extra tillfredställelse när man lyckats prestera ovanligt bra så går det att spela in upp till 30 sekunder av spelet för att sedan dela med sig av det genom internet. Det går även att lägga på effekter och ändra kameravinklar i sina klipp. Detta system kunde gjorts lite bättre med tanke på att 30 sekunder inte är så lång tid men att det överhuvudtaget finns med i spelet är en gudagåva med tanke på att skate-filmer är en så väldigt stor del av Skateboardkulturen. Man kan lätt sitta i många timmar och öva in ett trick eller en så kallad line för att sedan filma det och skryta för världen men personligen tycker jag Skate spelas bäst tillsammans med ett par polare där alla får turas om att åka tills de ramlar. På så sätt möts pressen att göra något svårt för att imponera med viljan att fortsätta spela genom att inte ramla. Men Skate går även att spelas över internet där det finns flera olika spelsätt att välja mellan.

Rent tekniskt så imponerar Skate på precis rätt ställen. Kameran är ovanligt livlig och skapar en dynamisk och inlevelsefull känsla och lyckas samtidigt att allt som oftast finna sig på den plats som passar bäst för situationen. Det skulle vara bra om man själv kunde ändra kameravinkeln i vissa situationer men kameran i spelet ska föreställa en annan åkare som filmar dig medans du åker och detta skapar ytterligare en verklighetsanknytning och ökar även utmaningen en gnutta. Spelets miljöer är ofta imponerande stora och många områden har minnesvärda byggnader eller andra föremål som skiljer dem från varandra. Som alla skatare vet så är det en markant skillnad att åka på kullersten eller glänsande marmor och det märks även i spelet på både grafik och ljud. Själva åkaren som man skapar efter eget tycke är snyggt gjord men mest tid verkar utvecklarna har lagt på åkarens utomordentligt smidiga och verklighetstrogna animationer som steglöst flätar ihop trickkombinationer utan like. Man ser exakt hur sin åkare fördelar vikten efter en sne landning eller hur han ställer in fötterna olika i förhållande till vilket trick han förbereder sig på. Bilduppdatering är A och O i ett spel som detta men som tur är så flyter Skate praktiskt taget helt felfritt. Fysikmotorn är en annan viktig detalj som inte sviker. Man känner tydligt att åkaren och brädan är separerade och att det är just åkarens ben man har kontroll över samt att man både ser och känner skillnaden mellan underlagets varierande vinklar och sluttningar. När man ramlar så ser ragdoll-fysiken till att ingen vurpa är den andra lik men tyvärr så lever inte dessa slumpmässiga animationer upp till samma nivå som trickanimationerna. Ljuden i Skate är verklighetstrogna och passande och musiken som stundtals dyker upp är ofta ett trevligt tillskott. En annan trevlig detalj är att man som vanligt kan välja precis vilken musik man vill när man spelar på Xbox 360 och sällan har denna funktion kommit så väl till pass som i Skate. Det är nämligen viktigt att man får rätt känsla när man glider omkring i San Vanelona och vad motiverar kreativitet bättre än sin favoritmusik?

Om jag måste klaga på någonting med Skate så är det de fåtal buggar som spelet lider av, att det inte flyter perfekt över Xbox Live samt att en del laddningstider är en aning för långa. Det finns gevtivis andra småförbättringar som jag skulle kunna tänka mig men i överlag så är Skate en extremt välgjord produkt som lyckas överträffa alla mina förväntningar och vänder upp och ner på hela genren. Det här spelet är minst lika revolutionerande som det första Tony Hawk-spelet var på sin tid och jag hoppas och tror att det bara är början på en lång och framgångsrik spelserie. Skate är ovanligt djupt, utmanande och nyskapande och det erbjuder en unik spelupplevelse med stora möjligheter för personliga uttryck genom sitt film-läge med tillhörande web-community.

Något anmärkningsvärt som en del verkar ha missat är att EA valt att döpa spelet till skate och inte Skate, det vill säga med liten bokstav. Detta är givetvis gramatiskt inkorrekt men är förmodligen ett högst medvetet val av utvecklarna för att det inte bör anses som en vanlig speltitel utan en benämning på vad det är. Det här är nämligen skateboarding i digital form och man kommer inte kunna komma närmare aktiviteten utan att svettas och skrapa upp sina knän på riktigt.

För mig är det här en dröm som gått i uppfyllelse och det lär kännas likadant för många andra skateboard-åkare. Det är mina två största intressen förenade i ett näst intill perfekt skal och med största säkerhet blir det här det spel jag kommer spela mest i år. Om du har någon form av intresse för skateboarding i synnerhet eller extremsporter i allmänhet så kommer du tveklöst bli uppslukad av den unika och underbara värld av möjligheter och utmaningar som ryms på den lilla skivan som EA Black Box producerat, och med all enkelhet, valt att kalla Skate.