Saints Row

En av de mest välkända och stilbildande spelserier som finns i dag är utan tvekan Rockstars Grand Theft Auto. Inte bara känd för att den i viss mån är pionjär och trendsättare inom en specifik spelgenre, utan också för dess kontroversiella innehåll där våld, sex och droger är tongivande ingredienser. Oavsett vad man känner inför ett sådant innehåll, framstår en sak som glasklar. Innehållet säljer och säljer dessutom väldigt bra. Detta framgångsrecept har många utvecklare försökt att plagiera i någon form med varierande resultat. Nu är det dags för ytterligare en kopia att göra entré i form av Saints Row till Xbox 360.

Spelet börjar med skapandet en unik karaktär. Här kan man bland annat böja näsor, dra isär ögon, välja hår och hudfärg efter eget tycke. Variationen är stor och ligger i linje med vad vi redan sett i spel som till exempel Elder Scrolls: Oblivion. När detta är avklarat börjar själva spelet med en kort och blodig introduktion i hur gatans lag kan se ut på nära håll. Vår nyligen skulpterade huvudkaraktär hamnar nämligen i korselden mellan olika gängmedlemmar och räddas i sista sekunden av ledaren för 3rd Street Saints. Detta gäng blir från den stunden hans bröder och bundsförvanter i kampen om staden Stilwater.

Det tar inte lång stund för oss som spelat något av de senare upplagorna av Grand Theft Auto att känna igen både spelmekanik och i viss mån attityden. Skillnaden mellan Saints Row och många andra GTA-kopior ligger faktiskt i att utvecklaren Volition inte verkar skämmas det minsta över att de i princip plagierar det mesta rakt av. Spelandet drivs fram med exakt samma mekanik där det gäller att utföra sidouppdrag i någon form för att kunna avancera framåt i själva handlingen och likheten är så slående att man ibland nästan glömmer bort att det inte är ett spel från Rockstar man sitter och spelar. Sidouppdragen i spelet kan vara allt ifrån att agera chaufför åt prostituerade till att stjäla bilar och medverka i försäkringsbedrägerier. Dessa uppdrag är lite av spelets styrka och svaghet på en och samma gång. Styrka för att svårighetsgraden har en bättre balans än i till exempel GTA där de kunde vara allt ifrån busenkla, till i princip omöjliga att genomföra. Sen upplever jag också att kontrollen är lättare att få bukt med, vilket säkert bidrar till att det hela blir mer njutbart.

Vad som däremot blir en svaghet är att uppdragen förlorar lite av sin charm en bit in i spelet. Det blir mycket repetition av det hela och man känner det nästan som att man stressar för att kunna ta sig vidare till det som är mest intressant, nämligen utvecklingen av historien och karaktären man skapat. Det blir liksom lite av ett 9-5 jobb av det hela, något jag definitivt kan vara utan i Stilwater. Som tur är finns det mycket mer än sidouppdrag att sysselsätta sig med. Man kan till exempel uppsöka barberare, köpa kläder och smycken och vad som är min personliga favorit, bygga om alla bilar man har i sitt garage. Alla dessa saker erbjuder givetvis variation och ytterligare djup till spelet. Sedan finns aspekten med att bara lära sig hitta i den stora staden och lattja runt med allt man kan göra fritt vid sidan om den röda tråden.

Grafiken och presentationen i Saints Row är bra och det märks verkligen att spelet är utvecklat för en konsol som ligger steget före när det gäller prestandan. En sak som jag särskilt tyckte var roligt är hur de olika gängmedlemmarna rör sig och håller sina vapen. Det är verkligen lite Hip Hop-pastisch över det hela. Massor av typiska poseringar och precis den attityd vi är vana att se från filmer och musikvideos. Det finns dock saker som skvallrar om att spelet skulle ha mått bra av ytterligare finputsning. Främst handlar det om att bilduppdateringen ibland kan bli väldigt låg då det sker många saker samtidigt på skärmen, men även sånt som att bilar ibland försvinner mitt framför näsan och att vissa saker ritas upp på skärmen allteftersom man rör sig framåt i staden. Helhetsintrycket är dock klart godkänt för ett spel av denna storlek.

Manus och framförallt röstskådespelare håller hög klass och engagerar på allvar. Det finns inte där som utfyllnad, utan fortsätter i samma tradition som GTA-spelen. När det gäller manuset, försöker sig Volition också på att plagiera den attityd och humor som finns i Rockstars spel. Samma typ av subtila samhällskritik och ibland ambivalenta inställning till våld finns med här, men levereras tyvärr inte med samma skärpa, finess och i viss mån självkritik.

När det gäller musiken i spelet finns det en bred variation bland radiostationerna där man både kan avnjuta klassisk musik i bilen till Hip Hop om man vill så. Unika inslag finns som att huvudkaraktären dels kan gå in och köpa musik i affärer till att sedan bära med sig denna i något som liknar en mp3-spelare. Detta gör att kontrollen över spelets soundtrack blir större då man inte längre är begränsad till att enbart lyssna i bilen eller i spelets menyer. Sen verkar det dessutom som om ny musik kan komma att släppas över Xbox Live framöver.

Enspelarläget i Saints Row räcker till och blir över när det gäller speltid, för det finns verkligen mycket man kan sysselsätta sig med. Och som om det inte vore nog, finns det även möjlighet att fortsätta spelet mot andra spelare över Xbox Live och via systemlink. Det finns stöd för man mot man eller egenhändigt skapade klaner, eller gäng i detta fall och även spellägen baserade på samarbete.

I slutändan tycker jag att Saints Row gör väldigt mycket bra, men det som solkar ned stjärnglansen är att spelet först och främst är ett plagiat, inte en produkt som försöker göra någonting nyskapande eller lyfta ribban lite högre. Man sitter liksom och jämför med GTA-spelen hela tiden, precis på samma sätt som jag kände mig tvungen att göra i den här recensionen. Oavsett hur det är med den saken är ändå Saints Row en väldigt skicklig och kompetent plagiering, vilket kanske inte är så illa med tanke på vilken spelserie jag syftar på.