Den stora innovationen i Hunters är ju förstås kontrollmetoden. Även om jag njutit av förstapersonsröj som Halo 2 och Black erkänner jag villigt att jag alltid känt mig hämmad av kontrollen. Oavsett övriga meriter kan två analoga spakar aldrig matcha kombinationen tangentbord och mus vad det gäller precision och snabbhet. Det kan inte pekpenna och styrkors heller, men det kommer närmre än något annat jag upplevt i konsollvärlden. Den enda egentliga nackdelen med kontrollen är att den blir ganska obekväm i längden. En större pekpenna är definitivt att rekommendera men vill man slippa akut handkramp bör man ändå begränsa sitt spelande till någon timme åt gången. I och med att det också är ett väldigt mörkt spel gör det att Metroid Prime: Hunters är det första spel som på allvar fått mig att sukta efter den mer greppvänliga DS Lite.
Men det gör sig ändå bäst i kortare spelpass. Äventyret är genomgående bra men har en tendens att bli enformigt i för långa spelsessioner och når aldrig upp till samma höjder som Metroid Prime 1 och 2. Utvecklarna NST har helt enkelt inte samma fingertoppskänsla som sina föregångare Retro Studios hade med Gamecube-versionerna. Det är dock inte helt rättvist att jämföra spelen rakt av. I och med den reviderade kontrolluppsättningen är Hunters betydligt mer actioninriktat. Det fria utforskandet är kraftigt nedskalat och det handlar mer om att meja ner horder av fiender. Allra roligast blir det när man möter en rivaliserande prisjägare. Det är heta och dynamiska strider som ofta spänner över flera rum, vilket är mer än vad man kan säga om de riktiga bossarna som bara finns i två – ganska menlösa – varianter som återkommer med olika färgscheman. Det bör påpekas att det är ganska snålt om spartillfällen för att vara ett bärbart spel. Man kan ju alltid bara fälla ihop sin DS men bör kallt räkna med att behöva gå uppemot en halvtimme för att hitta ett riktigt sparställe.
Men det är ändå i goda vänners lag som spelet kommer till sin rätt. De sju olika prisjägarna känns ganska välmatchade och hittar man en bra grupp människor kan man sitta och spela ändå in på småtimmarna. Jämfört med Nintendo WiFi:s förra paradtitel Mario Kart DS har gränssnittet fräschats upp rejält. Det finns en uppsjö olika spellägen och inställningar att välja mellan och nu går det äntligen att kommunicera med varandra, antingen via text- eller röstchat. Söker man en slumpstrid på Internet är det bara vanlig ofriserad dödsmatch som gäller. Troligtvis mot en illistig amerikan som sitter och lurpassar med sniperbössan att döma av mina erfarenheter.
Vi har fått vänta länge på Metroid Prime: Hunters, men Nintendo lyckas slutligen leverera ett välgjort actionspel som är en årets trevligaste onlineupplevelser. När får vi se fler förstapersonsskjutare till DS? Och nej, Goldeneye: Rogue Agent räknas inte.