Om du letar anlednigar att köpa en Playstation 3 – då kan du sluta leta nu.
För nästan exakt tio år sedan revolutionerade Metal Gear Solid vårt sätt att se på tv-spel och hjälpte ta Sony från en meritlös uppkomling till spelvärldens ohotade marknadsledare. Mycket har hänt sedan dess. Xbox 360 utmanar på allvar Sonys monopol hos hardcorespelarna, medan Nintendo med sin Wii hittat en enorm publik hos hemmafruar och morföräldrar som aldrig tidigare sett åt tv-spel.
Det är nu en ärrad och åldrig Solid Snake återigen kliver fram för att rädda dagen för Sony. Men Metal Gear Solid är inte samma maktfaktor nu som det var under slutet av 90-talet och flertalet medgifter åt nykomlingar till trots är Guns of the Patriots framförallt en affär för de närmast sörjande. Ni vet vilka ni är. Eller vilka vi är, borde jag snarare säga, för jag inkluderar mig själv i samma skara. Vi som grubblat över Patrioternas identitet på forum sedan 2001 och hängt på Hideo Kojimas varje ord. För oss är Metal Gear Solid 4 kulmen på mer än ett decennium av ovisshet. För alla andra är det bara ett jäkligt bra spel.
Och däri ligger lite av spelets paradox. För kännarna så ger nästan varje sekund av de evighetslånga filmsekvenserna ytterligare insikt i MGS-historiens digra bakgrund, men rent dramaturgiskt närmar de sig ibland pinsamhet om man inte redan är insjunken i Kojimas fantasivärld. Med tanke på hur stiligt varenda handlingstråd från de senaste tjugo årens Metal Gear avslutas är det lite av en oundviklighet, men mellan varven känns ändå de distinkta filmsekvenserna något överdrivna. Om inte annat känns det som att Konami ansträngt sig väl mycket för att göra ett definitivt slut på sagan. Vissa av de förklaringar man väntat så länge på känns lite väl simpla och tillrättalagda, samtidigt som spelet inte direkt översvallar av Kojimatypiska handlingstwists. Och codecsekvenserna som ploppar upp efter varje bossfajt är en rentav pinsam smörja av usel melodrama, som mer än någonsin poängterar att bossarna bara är där för att variera upp spelmekaniken snarare än att vara en del av handlingen.
Med det sagt så är det ändå med alla mått mätt en imponerande historia som berättas. Precis som med Metal Gears ursprungliga kärnvapentema och Sons of Libertys terroristfruktan känns det som om Guns of the Patriots fokus på privata militärorganisationer ligger helt rätt i tiden, inte minst efter fjolårets Blackwaterincident. Efter genetisk kontroll – MGS1 – och informationskontroll – MGS2 – är nanomaskinernas känslokontroll över legosoldaterna i MGS4 den naturliga utvecklingen av spelseriens tema. Sammanvävt med detta är en högst personlig berättelse om en mer och mer sliten Solid Snake, åldrad i förtid av sina korrupta gener. Både den ovetande elitsoldat och den idealistiske frihetskämpe vi skådat i Solid-seriens två första delar har försvunnit. Som Snake själv säger, ”Jag är ingen hjälte, har aldrig varit en. Bara en gammal mördare”. Det är den delen som även ickefanatiker kan identifiera med.
Rent spelmässigt har dock Kojima Productions gjort allt för att välkomna nykomlingar vana vid västerländska actionspel. Kontrollen som kändes ok i första Metal Gear Solid har med tiden blivit mer och mer komplicerad, och framme vid tredje delen krävdes det minst fem tummar för att utföra ens de enklaste manövrar. Inför Guns of the Patriots har det hela genomgått en välbehövlig revision. Mycket är sig faktiskt likt sedan tidigare, men framförallt två detaljer gör sig tydliga. Det ena är att spelet anpassats för en rörlig kamera. Redan i specialutgåvan av MGS3 gick det att snurra kameran efter eget tycke, men här har kontrolluppsättningen modifierats därefter. Alla vanliga actionrörelser finns tillgängliga från L- och R-knapparna, så man är fri att ha båda tummarna på styrspakarna.
Den andra skillnaden ligger i tredjepersonsläget. Istället för att behöva välja mellan fri rörlighet och bra sikte kan man här erfara både dock, och när man siktar in med vapnet är det inte helt olikt en lite klumpigare variant av Gears of War. Helt plötsligt förvandlas Metal Gear Solid från en smygsimulator där man svär varje gång man blir upptäckt till ett riktigt kapabelt actionspel, där våld faktiskt är ett möjligt alternativ. En annan bidragande faktor till detta är att man nu kan handla vapen och ammunition närsomhelst, och inte längre behöver sitta och snåla på de sista skotten. Stora delar av spelet går faktiskt att bara röja sig igenom om man känner för det. Det gör samtidigt det traditionella smygandet lite för lätt mellan varven, när man helt plötsligt har oändligt med ljuddämpare finns ingen egentlig anledning att inte ta livet av varje vakt innan man blir upptäckt.
Grafiken förtjänar ett eget kapitel. Samtidigt som det är det snyggaste tv-spelet någonsin så ser det motsägelsefullt nog ut precis som Metal Gear Solid på Playstation 2. Delvis kan det härröras till Yoji Shinkawas järngrepp över designen som ger spelserien ett helhetsintryck som överskrider tekniska begränsningar. Men skärper man ögonen är det ändå omöjligt att missa att en anledning till att det ser ut precis som Metal Gear Solid på Playstation 2 är att vissa omgivningar faktiskt ser ut som uppskalade PS2-miljöer. Ibland är bakgrunderna ljusår bortom allt annat, men nästan lika ofta är det ett torftigt antal polygoner övertäckta av ganska grumliga texturer. Helhetsintrycket är dock – mycket på grund av de superba karaktärsmodellerna – alltid imponerande och ljudbilden är helt oöverträffad. Just presentationsmässigt lär inte Metal Gear Solid 4 göra någon besviken.
Däremot är jag lite ledsen att Hideo Kojimas typiska postmodernism inte gör sig kännbar. Oavsett det är striden mot The Sorrow i Snake Eater eller Fission Mailed från Sons of Liberty man tänker på så saknas riktig motsvarighet i del fyra. Guns of the Patriots är tänkt att vara en renodlad avslutning på spelserien utan öppning för nya lekfullheter och även om Kojima sent i spelet gör det tydligt att detta är avsiktligt så är det inte utan att jag tycker att spelet känns lite fattigare på grund av det.
Apropå slutet så är det å ena sidan en imponerande bedrift såväl ludologiskt som narratologiskt, men det känns lite som att den lekfullhet som är seriens kännetecken fått stå till sidan för ett mer ridigt upplägg. Framförallt sista kapitlet är mest filmsekvenser avbrutna av enstaka spelmoment, som bortsett den allra sista bataljen saknar den patos som skulle behövas för att ursäkta bristen på den frihet som präglat den tidigare delen av spelet.
Men i sammanfattning så är Metal Gear Solid 4 trots allt en triumf för mediet. MGS-seriens samtliga komponenter kommer här till sitt naturliga koncentrat. Österländsk fantasi möter västerländskt kontrollbehov. Solid Snakes saga är all. Och när det är så smärtsamt välpolerat som Guns of the Patriots går det egentligen inte att göra annat än kapitulera och inse faktum. Hjältar blir aldrig gamla.