Mario Hoops 3-on-3

Mario har samlat sina kollegor för att spela basket – och alla har sina tjuvtrick i bagaget.

Sportspel á la Mario är knappast något nytt under solen, men mig veterligen är det här första gången de ger sig på basket. Att det utvecklas av rollspelskungarna Square Enix och släpps till Nintendo DS är två ytterligare anledningar att kanske ta sig en extra titt på det. Mycket är som det brukar – det finns turneringar, lite utmaningslägen och så vidare. Flerspelarläge finns också, men bara lokalt och inte via Nintendo Wi-Fi Connection. I sedvanligt förenklad Mario-anda är det bara tre spelare på varje lag, så det är bara att välja ut tre karaktärer från svampriket och köra igång.

Kontrollen nyttjar faktiskt Nintendo DS möjligheter ganska snitsigt. Du springer runt ABXY-knapparna – eller styrkorset för er högerhänta – och sköter det mesta annat med pekpennan. Eller ja, man kan ju strunta i pennan och bara använda knapparna. Men det är ju fel. Och funkar faktiskt sämre. Har man bollen kan man dra pennan mot en lagkamrat för att passa, eller mot mål för att försöka dig på ett skott. Spelar man försvar använder man liknande manövrar för att exempelvis stjäla bollen eller blockera skott. Spelarbyte hanteras med axelknapparna.

Som i vanlig basket måste man ju dribbla också. Eller ja, det är väl inte tvingande här, men klart användbart. Det utförs helt enkelt genom att kontinuerligt peta på skärmen i den riktning man vill dribbla. Dribblar man åt samma håll man springer rör spelaren sig snabbare och det är ju ofta fördelaktigt. Men försöker någon stjäla bollen är det nog smartare att hålla bollen på andra sidan kroppen. För att vinna ska man förstås se till att sätta bollarna i korgen, men ett vanlig skott är bara värt mellan 20 och 40 poäng. Ytterligare 100 poäng kan adderas till poängsumman om man samlar mynt genom att dribbla på frågetecknen som är utspridda över banan. Vissa frågetecken ger förstås som är brukligt i Mario-spel diverse föremål att krydda till det hela med. Det är mest det gamla vanliga urvalet av sköldpaddsskal, bomber, stjärnor och andra charmiga massförstörelsevapen.

Tyvärr är både ens lagkamrater och motståndare benkorkade, först på högsta svårighetsgraden börjar det bli någon form av utmaning. Som i många andra Nintendo-spel är också föremålen aningen för dominerande och är viktigare för vinst än faktiskt spelskicklighet. Ensam är Mario Slam Basketball kul ett tag men blir enformigt ganska fort, det finns egentligen inget annat att göra än att spela olika turneringar som i grunden är nästan identiska. Mot en mänsklig motspelare blir det bättre, men brist på både onlineläge och begränsad download play som bara innefattar minispel gör att det kanske inte är det lättaste att hitta en opponent.