Liksom i de klassiska spelen till Super Nintendo och Nintendo 64 går det ut på att i tredjepersonsvy flyga runt i diverse tuffa rymdskepp och skjuta ner fiender till höger och vänster. Men eftersom det är ett Nintendo DS-spel måste man förstås använda pekpennan. Precis som i Metroid Prime: Hunters siktar man genom att dra runt pennan på bottenskärmen medan all action sker på den övre skärmen, skjuter gör man på vilken annan knapp som helst. Så långt är allt väl. Men som i alltför många andra DS-spel drar de stylusterrorn lite för långt. För att öka farten ska du dubbelklicka på den övre halvan av skärmen, omvänt för att bromsa. Att rolla skeppet – livsviktigt för att parera inkommande skottlossning – görs genom att röra pennan horisontellt fram och tillbaka. Andra specialmanövrar, som loopar, u-svängar och megabomber kommer man åt via ikoner i kanten av pekskärmen. Betänk nu att man ska göra allt detta samtidigt som man styr skeppet med pennan. Just det, inte helt klockrent. Hade man bara valet att kontrollera exempelvis gasen och bromsen med styrkorset hade det hela blivit avsevärt mer hanterbart men som det är nu fallerar en i grunden bra kontroll lite väl ofta när det händer mycket på en gång.
Annars är väl den stora förändringen att rymdaction har kompletterats med ett strategiskt läge. På varje bana får man en liten karta där det är tänkt att man ska planera ut sina rymdskepps rutter genom att rita med pennan. Springer man in i fiender så skiftar spelet till det gamla vanliga skjuteriläget. Det finns diverse bonusar att plocka upp här och var på kartan och allt som allt är det lite lagom klurigt. En bieffekt av det här lite friare upplägget är tyvärr att spelets huvudläge känns en aning oinspirerande. Istället för långa välplanerade banor blir det bara små enminuterssessioner åt gången, som dessutom ofta liknar varandra alldeles för mycket. I samma veva försvinner också det rälsbundna banupplägget till förmån för fri rörlighet. Borta är alla skriptade sekvenser som gav struktur åt de tidigare spelen, nu är det en liten fyrkant fylld med diverse fiender som gäller. Det låter väl kanske underligt att beskriva en hoper antropomorfiska djur i rymden för epik, men det var faktiskt vad de gamla spelen var.
Star Fox Command är pyssligt, charmigt och trots sina brister riktigt bra. Men banne mig inte episkt.