Children of Mana är dock inte ett lika ambitiöst spel som sin Super Nintendo-föregångare. Istället för en stor värld att utforska rör det sig om en ytterst linjär historia. Det enda fredade området i spelet är Manabyn där man startar sitt äventyr, annars går man bara runt och dödar monster i grottor och borgar. Man kan få små extrauppdrag av byborna men de består som regel bara av att ta sig igenom gamla områden igen och hämta något föremål på vägen. Så när hela spelet enkom går ut på att slåss så är det tur att det i alla fall är ganska roligt.
Pekpennan lyser med sin frånvaro, här är det en mer traditionell kontrolluppsättning som gäller. Nytt för serien är att man kan använda två olika vapen samtidigt, det ena svingas med a-knappen och det andra med x-knappen, dessutom har varje vapen en sekundär förmåga man kan aktivera genom att hålla in knappen ett tag. Spelar man smart kan man också bygga ihop anfallskedjor genom att slå iväg monstren på varandra så de studsar runt och orsakar mer skada. Det ger lite mer bredd till ett upplägg som annars skulle kunna kännas ensidigt ganska fort. Det är fortfarande aningen simpelt med tanke på att man inte gör annat än att döda monster i drivor, men det duger.
På varje expedition kan man också ta med sig en av de åtta Mana-andarna som går i klassiska teman som mörker, vatten eller vind. De utgör spelets något primitiva magisystem. Varje ande har två olika krafter, det ena är en attack och den andra någon form av statusbonus. Det krävs kanske inte en nobelpristagare för att lista ut att Salamander, eldens ande, är rätt kille att ta med sig in i isgrottorna. Förutom sedvanlig utrustning som svärd och hjälm har man dessutom upp till fyra olika ädelstenar att tillgå. Det är via dem man kan påverka hur karaktären utvecklas. De flesta ger bonusar till värden som attack eller magipoäng, men det finns även mer unika ädelstenar med speciella effekter. Hittar man en tuff ny ädelsten, eller någon annan form av utrustning, så går det däremot inte att använda den direkt. Pausmenyn är nämligen bara tillgänglig i byn och inte i grottorna där man är större delen av tiden. Det betyder förstås också att man inte kan spara hur som helst, vilket är automatisk bakläxa i ett bärbart spel.
Children of Manas tveklöst starkaste sida är presentationen. Miljöer och karaktärer är fånigt snygga och allt är sådär härligt charmig som det ska vara i ett Mana-spel. Fienderna ser så gulliga ut att det inte är utan att man får dåligt samvete när man ger sig på dem. Med jämna mellanrum bryts dessutom spelandet upp av små tecknade filmsekvenser som är bland det snyggaste jag sett. Framförallt introsekvensen förtjänar en eloge. Musiken är också en fullträff. Även fast varje del i Manaserien har haft olika kompositörer låter allt precis som det ska och jag har kommit på mig själv med att gå omkring och nynna på låtarna ute på stan. Vilket brukar vara ett gott tecken.
Flerspelarläget var vad som lyfte Secret of Mana från ett bra spel till ett fantastiskt men ingen av dess uppföljare har lyckats göra det lika bra. Inte heller Children of Mana. Visst blir spelet bra mycket bättre med en kompis vid sin sida, men det känns lite som ett hastjobb. Att man behöver varsitt ex av spelet kan jag köpa, men att det dessutom laggar ibland känns lite magstarkt. Jag efterlyser också möjligheten att byta föremål med varandra, som det är nu råkar man ofta plocka på sig saker man inte har någon som helst användning för. Och det gäller att vara den som skapar spelsessionen, för ingen av besökarnas framsteg sparas. Man får behålla föremål och karaktärsnivåer, men ska man hem och spela ensam igen blir det allt av att springa igenom samma grottor en gång till. Apropå att spara känns det dessutom lite klumpigt att man måste stänga ned flerspelarläget för att kunna spara.
Children of Mana lever inte upp till Secret of Manas arv. Vad vi får är egentligen en gullig variant av Diablo. Men även om monotonin kan sätta in ibland när man ger sig på den femte likartade grottan i rad så är Children of Mana för mysigt för att ogilla.