Text: McGyver
Långt fram i tiden när jorden är ett minne blott och mänskan lever i symbios med andra monstruösa varelser på diverse – för oss okända – planeter jobbade Mace Griffin för försvarsmakten. Hela insatsstyrkan – förutom Griffin – dör under ett uppdrag som går åt pipan, Griffin får skulden och får skaka galler i 10 år. När han kommer ut har han bara en tanke i huvudet – att han ska hämnas alla som satte dit honom.
Förstapersonsspelen lider ofta av att det blir för mycket linjärt pangande och blir tråkiga på sikt, Black Label Games har försett sitt spel med hyfsad variation på miljöer och uppdrag, men det räcker inte hela vägen. Siktandet är inte det lättaste att lära sig, det tog mig en dryg timma innan kontrollen hade satt sig i ryggmärgen. Automatiskt sikte och automatisk centrering av siktet finns att tillgå, men av någon anledning fungerar detta stundtals inte.
Att växla mellan de olika vapnen ser fräckt ut, Griffin är lite av framtidens Lucky Luke och drar sina puffror blixtsnabbt med stil och finess. Sällan har jag skådat råare inslag av blodsplatter och torterande av mänskokroppar, att ”sparka på någon som redan ligger” tolereras sällan i spel, men i det här spelet kan man alltså skjuta på redan döda människor (vilket i och för sig händer i många spel/Red).
Fysiken är mycket jordnära, det kanske låter lite bisarrt att analysera och spekulera om huruvida verklighetstroget blodstänk och söndersprängda lemmar delar sig i luften för att sedan fläcka ner väggar och tak är, men det är trots allt en viktig faktor för att få spelaren att känna sig som den råa hämndlystna krigare Mace Griffin är. Som i så många andra spel har man satsat stortslaget på musiken och vad vore ett rymdlir utan mäktig orkestral musik. Irriterande är långa laddningstider som även återkommer under spelandets gång.
Griffin är sårbar, han är inte mer än människa han heller, men han omges av en sorts sköld som fienderna först måste skjuta bort före de kan skada honom. Gränssnittet är originellt, diskreta mätare som gungar mjukt på skärmen i den takt man rör sig. I grund och botten går spelet ut på två huvudmoment, det gäller att kunna handskas med vapen av alla de slag, lära sig vilket vapen som är till för vissa situationer och så vidare. Det andra momentet går ut att hitta dolda utvägar och gångar under hektiska förhållanden då uppdragen är ofta tidsbegränsade.
Vapnen är riktigt stiliga, glänser snyggt och speglar ljuset i sin omgivning. Alla standardvapen, från mini-gun till granatkastare, finns att ta till och ett lite avvikande vapen är granaterna som har två funktioner vilka man väljer mellan före avfyrning.
Antingen väljer man den vanliga explosionsfunktionen eller den nymodiga pipfunktionen. Granaten tjuter då med ett högfrekvent ljud och förlamar allt i sin närhet, men bara i några sekunder.
Grafiken är ingalunda dålig, det är bara det att den ligger ordentligt efter sin tid, sådan här grafik såg vi redan i början av milennie-skiftet, det har runnit mycket vatten under broarna sedan Halo. Mitt råd är att vänta på de större FPS-titlarna, Mace Griffin: Bounty Hunter är ett medelmåttligt spel som inte når några nya höjder inom genren.