Visste du att...
7.5

Lonely Mountains: Downhill

Lonely Mountains: Downhill

Det går utför! Det är grunden för Lonely Mountains: Downhill där man konstant åker nedför något som ser ut som svarta pisterna på slalombackar rätt ofta.

Lonely Mountains: Downhill
Kanske inte det lättaste namnet att komma ihåg, men Lonely Mountains: Downhill gör sig påmind på andra sätt. Primärt via grafiken som är fyrkantig och kan nog beskrivas som fulsnygg. Det är en säregen stil och den gör att spelet sticker ut. Sedan kan man tycka som man vill om den.

Ner ner ner, ner backen ner*
Man börjar banorna högst upp och sedan ska man ta sig till målet. Man börjar med att bara åka ner till målet – och initialt är det nog svårt, för att sedan få uppdrag längs vägen. Klara att åka ner under ett antal vurpor eller under en viss tid. Alla saker man klarar låser upp fler saker i spelet. Simpelt upplägg och koncept i grunden, men det räcker för att vara underhållande.

Frustration eller glädje
Det är ett trail and error typ av spel och man pendlar mellan att vara nöjd över det som händer till att vara sjukt frustrerad. Ibland går det som en dans och man är oövervinnlig, men så plötsligt fastnar man på en sektion och håller på och harvar där till man vill stänga av spelet. Vad jag tycker om spelet varierar efter det som händer kan jag lätt säga.

Flera sätt att ta sig ner
De flesta banorna är lätta att se var man kan åka, man kan nämligen åka ner på diverse olika sätt. Men vissa, med fokus på vad som bör kunna kallas höstbanan, är svår att se var man ska ta vägen. Valet av färger här kan jag tycka är lite tvivelaktigt. Man kan som sagt välja olika vägar för att ta sig ner. Det kan vara lätta val som att åka lite mer runt för att slippa en skarp kurva som kan sänka farten och även ställa till det för spelaren. Men det finns också dramatiska ställen att förkorta nedfarten på. Ibland kan man missa en kurva och köra ut för ett stup för att sedan överleva en bra bit ner. Ibland ser man något som borde kunna vara en genväg – och det är det också. Man klarar det en gång, men sedan går det troll i det och att klara det igen funkar inte. Så det gäller att det kommer en kontrollpunkt attans kvickt om man fått till någon superspecialväg.

Kontroll och krascher
Kontrollen är lite udda, men ändå inte. Det tar ett tag att vänja sig, men trots det så styr – i alla fall jag – åt fel plötsligt, speciellt när man börjar om från en kontrollpunkt. Och när vi är inne på kontrollpunkter, men det är rätt långt mellan många av dem. För långt ofta, vilket har med svårighetsgraden att göra. Det är väldigt oförlåtande, en liten sten så vurpar man. Man kan heller inte åka bakåt, så om man hamnar på fel sida av en sten och skulle vilja backa jättelite, då är det kört och man får finna sig att börja om, börja om långt där borta där kontrollpunkten är.

Krascher är enormt vanliga. Första gången jag körde ner fick jag snabbt utmärkelser för hur många krascher jag hade gjort. När kontrollen börjar sitta blir de färre, men de kommer som sagt via små stenar eller en överfart som är svår att se hur den riktar sig på skärmen. En annan sak är att ibland, inte superofta som tur är, försvinner cyklisten bakom till exempel en jättestor sten eller träd. Där kommer ibland ett par helt onödiga vurpor, även om alla vurpor är helt onödiga.

Kul, krävande och frustrerande
Allt som allt är Lonely Mountains: Downhill ett kul och utmanande spel. Frustrationen kan bli övermäktig ibland, men när man lugnat ner sig är man sugen på att spela mer. Upplägget är så att man inte behöver vara någon mountainbike-fantast, utan bara uppskatta den här typen av spel.

Spelar du på Xbox One och äger Gamepass är det dessutom gratis.

* = Popkulturreferens, Magnum Bonum.

Ja Nej