LA Noir är som GTA, men utan steroider. Det är långsamt och tar sin tid, belönar spelarens noggrannhet.
Efter introduktionen till spelets mekanik och insatt i handlingen får spelaren undersöka brottsplatser. Det finns diverse ledtrådar och när man går nära en sådan vibrerar joypaden och man trycker på en knapp för att se vad det är som fångat Phelps intresse. Ledtrådarna skriver man ner och de kan sedan använda som bevis när misstänkta förhörs. När man tittar på ledtrådarna, till exempel plockar upp ett mordvapen, då används inga handskar. Det här gjorde mig aningen panikslagen initialt då jag bara hörde någon från CSI skrika att brottsplatsen kompromissas. Men, det här är 1940-nånting, det är inte direkt så att de kommer samla in DNA. Men det tog ett tag innan jag vände mig med det hela.
När man förhör en misstänkt ställer man en fråga som besvaras på ett av två sätt, personen ljuger eller talar sanning. Det gäller för spelaren att avgöra vilket av de två alternativen som personen sagt. Det kan man utröna via personens ansiktsuttryck. Ibland kan de titta åt sidan eller se allmänt undvikande ut. Spelaren har hela tiden tre alternativ, att tro att det var sanningen, tvivla eller anklaga den misstänkte för att ljuga. Gör man det sistnämnda gäller det at kunna ha bevis som stöder det, har man det inte går det åt pipan.
Rockstar brukar ju chockera och även om det inte är så mycket av den varan har de tagit in lite saker här och där. Till exempel hittas helt nakna kvinnor mördade, då ser man precis allt som man ser på en naken dam i verkligheten. Okej, inte alla detaljer, på den här tiden behövde man inte intimraka sig. Det är mer welcome to the jungle. Men spelet är från 18 år och nakna kroppar bör inte få någon 18-åring att sätta i halsen.
Spelet är på hela tre dvd-skivor och det är en mastig historia. Man blir verkligen bekant med Phelps och hans historia. Spelet känns som en gammal 50-talsfilm och det är lätt att bli involverad i historien. Det som också är lätt är att tycka att letandet av ledtrådar på varje plats är lite enformigt. Åk till nästa ställe och leta fler och så vidare. Men det är nog också det enda negativa med spelet jag hittar, problemet är att det är något som i alla fall jag tänker på rätt ofta. Nästan varje ställe man åker till har letandet av ledtrådar.
Ledtrådarna kan analyseras lite till. Utvecklarna har valt att välja ut saker som gör att joypaden vibrerar fast det inte är någon nytta med dem för undersökningen. Kan inte säga hur många kaffekoppar och flaskor jag titta på helt utan anledning. Det skapar lite irritation, för man vill ju titta på allt för att inte missa något. Ibland går man förbi saker som förefaller vara viktiga, men de reagerar inte joypaden på, men så kommer man till den där kaffekoppen. Ja, ni förstår nog del av frustrationen. Utvecklarna verkar ha valt något objekt bara för ro skull.
Rockstar har inte sparat på krutet med skådespelare. Det är hur många som helst och deras utseende och röster gör att spelet växer ännu mer. Det är kort och gott roligare att se riktiga människor än att bara ha påhittade karaktärer. Jag gillar speciellt att Walter Bishop, eller John Noble som han heter i verkligheten, från Fringe är med. Och det är nog elaka-Walter som är med i spelet, inte den mer förvirrade från vårat universum. Ni som tittar på Fringe förstår vad jag pratar om, ni som inte gör det kan ignorera alla Fringe-referenser.
Ofta säger man att det är som ”namn på ett spel” men på steroider, eller annan form av tillsats som gör spelet helt galet. LA Noir är som GTA, men utan steroider. Det är långsamt och tar sin tid, belönar spelarens noggrannhet. Det är ovanligt och något som jag bara kan applådera i dessa tider av högoktanig action.
LA Noire är ett riktigt bra spel och om det inte varit för att det kan bli enformigt att köra från A till B och sedan snoka runt och titta på objekt hade jag sagt att det vore en fullträff. Men det gör faktiskt ingen skillnad, för LA Noire är ett måste i spelsamlingen för alla över 18 år med en Playstation 3 eller Xbox 360.