Kane & Lynch: Dead Men

Adam Marcus, också känd som Kane, är en död man. En man vars handlingar obevekligt hunnit ikapp honom. Allt som återstår nu är den långa promenaden till en galonprydd brits och den av staten betalda giftsprutan i armvecket. Ångerfull skriver han ett sista brev till sin dotter där han försöker förklara sina handlingar. På väg till avrättningen kapas dock fångtransporten av maskerade män. En medfånge vid namn Lynch finns hela tiden vid hans sida och hjälper honom att fly till friheten, en frihet som skall visa sig vara minst lika illa som giftsprutan han var på väg till. En organisation som Kane jobbat för tidigare är minst sagt griniga över att han gått bakom deras rygg och stulit något värdefullt. Nu håller de Kanes dotter och före detta hustru som gisslan och han måste skaffa fram föremålet han stulit inom 48 timmar, annars dör hans familj. För att Kane inte skall få några ideér, placerar de Lynch som ”barnvakt” i sällskap med honom. Lynch visar sig dessutom vara gravt psykotisk och instabil, vilket verkligen inte gör livet enklare för Kane.

Detta är upptakten till IO Interactives nya spelserie Kane & Lynch: Dead Men. Jag skriver serie, för en uppföljare är redan utannonserad. Vad som blir uppenbart tämligen omedelbart i spelet, är att stor vikt har lagts vid att skapa en särskilt atmosfär. Det känns verkligen som att kliva rätt in i ett tungt action-drama signerat Michael Mann. Tänk filmer som Heat eller Collateral, så förstår ni precis vad jag menar. Kane och hans partner Lynch är anti-hjältar i ordets rätta bemärkelse. De uppvisar både hänsynslöshet och kyla i svåra situationer, till att vara gnälliga och fegt egocentriska i andra. Presentationen av karaktärerna och handlingen känns liksom på allvar och saknar ett förskönat yttre som annars är så vanligt i historier som detta. Fula ärr, begynnande skallighet och skelande emaljögon stirrar istället ogenerat tillbaka och många gånger känns våldet i spelet inte det minsta glorifierande, bara hänsynslöst och rått. Röstskådespelarna gör stundtals sitt jobb lysande och bär till stora delar detta spel rakt igenom. Jesper Kyd står för stämningsmusiken och när han är inblandad vet man att det blir något utöver det vanliga. Mycket bra helt enkelt. Att spelet skulle kännas mer vuxet än det genomsnittliga action-liret har helt klart varit en ambition hos IO Interactive och jag tycker de lyckas väldigt väl på denna punkt.

Den grafiska designen i spelet gillar jag skarpt, trots att många verkar tycka att det är ett av spelets sämre sidor. Det rent och snyggt och bidrar till den filmiska känslan. Alla som spelat ett Hitman-spel, kommer att känna igen sig och jag tillhör dem som alltid gillat den artistiska känslan och stilen i dessa spel. Det är inte fullspäckat med en massa avancerade next-gen effekter, men samtidigt är det självklart att spelet inte kan köras på något annat än just Xbox 360 och PS3.

Så långt är allt väl. Handling och karaktärer fungerar mycket bra i spelet, men sen börjar det bli en del problem. Låt oss börja med själva siktet, eller snarare träffbilden i spelet. Det känns lite slumpartad huruvida man ska träffa eller inte. Ibland sitter skottet precis där siktet ligger, andra gånger uteblir träffen helt och hållet. Blir irriterande att uppleva detta om och om igen i spelet. Problem finns hos den artificiella intelligensen också, för den gör lite som den vill. När det gäller följeslagaren Lynch är det nästan passande, då han skall vara irrationell till sin natur, men stora delar av spelet är man beroende av andra gruppmedlemmar också och då är det inte lika charmigt. Om man vill går det att spela hela singelkampanjen tillsamans med en kompis i ko-operativt läge, men tyvärr går detta endast via delad skärm. Inget stöd för Xbox Live med andra ord, vilket verkligen är synd.

Kontrollen i spelet känns lite styltig och onödigt komplicerad, även om den lånar mycket ifrån andra spel i samma genre. Spelmekaniken kan liknas vid Gears Of War då det handlar om att avancera framåt från skydd mot en till antalet överlägsen fiende, men mekaniken är långt ifrån så slipad och balanserad som i det spelet. Kane & Lynch lider också av att sparsystemet är utformat så att man är tvungen att spela en hel nivå åt gången när man avancerar i spelet, det finns alltså inte möjligheten att stänga av spelet mitt i en nivå och senare återuppta från där man slutade. Det är bara att snällt börja om från början, vilket känns lite föråldrat och tradigt.

Spelnivåerna är varierade, allt ifrån storstadsdjungler som Tokyo och Los Angeles till fuktig Kubansk regnskog. Uppdragen är också skiftande och ofta välregisserade med bankrån, flykter från fängelser och biljakter som exempel. Spelet är dock stramt scriptat och det finns inte utrymme att fritt leka runt, det handlar snarare om att variera olika vapen och välja ett beränsat antal vägar till sitt mål.

Singelkampanjen är väldigt kort och landar uppskattningsvis på runt 6-8 timmar för en medelgod spelare, men livslängden förbättras av att spelet har ett ganska intressant upplägg för flera spelare över Xbox Live. Spelläget kallas för Fragile Alliance och handlar om det namnet antyder, nämligen att det inte går att lita på de kamrater man spelar med. Upplägget är sådant att man skall arbeta tillsamans med olika uppdrag som alla går ut på att tjäna en massa pengar. Spelaren som både lyckas rymma med pengarna och samtidigt lämna sina kompisar i sticket, är den som går vinnande ur striden. Man är alltså tvungen att både ta hjälp av sina kamrater för att lyckas, men belönas samtidigt av att förråda dem i rätt ögonblick i spelet. En rolig och spännande idé som definitivt skapar mervärde.

IO Interactive är en av de utvecklare som jag alltid hoppas på. Hopp om att de skall lyckas gå hela vägen med sina ambitioner och ideér. Att potentialen i deras spel skall få blomma ut för en gång skull. Att alla små brister i kontroll och spelmekanik, äntligen skall vara borta och fungera i samklang med deras fantastiska karaktärer och spännande historier. Tyvärr är inte Kane & Lynch: Dead Men spelet som äntligen infriar dessa förhoppningar. Det är bara ännu ett spel i raden med stor underliggande potential, som lider just av brister i kontroll och spelmekanik.