Indiana Jones and the Great Circle

Superamerikanska Indiana Jones från Uppsala. Jo, det är faktiskt sant. Spelet är utvecklat av svenska Machine Games med sin bas i Uppsala. En gång i tiden grundades Machine Games av före detta Stabreeze-anställda – på den tiden Starbreeze var en uppsala-studio. Men nog av historia, i alla fall svensk utvecklarhistoria och över till annan historia.

Klassiskt
Om jag nu inte är helt ute och cyklar, för det var ett tag sedan jag såg filmerna, så är början av spelet en kopia på en mycket klassisk sekvens ur en av filmerna. Med det så börjar allt storstilat och man kommer snabbt in i känslan av Indiana Jones.

En vanlig dag på jobbet
Allt börjar med ett inbrott på Indys arbetsplats. En jätte, i alla fall en väldigt stor man som är en bra bit över två meter och stor som ett hus, stjäl en staty och Indy blir väldigt intresserad av vem det var och varför han bara tog den statyn. Här börjar ett äventyr som tar oss över i princip hela världen.

Men sin piska och en lite väl svårladdad revolver till sin hjälp gäller det för Indy att lösa allt som kommer framför honom. Ofta är det tyska soldater eller pussel av diverse slag. De här tyskarna, de är de som ligger bakom allting kan vi väl säga utan att förstöra något av handlingen. Man kan välja att smyga sig förbi dem och behövs det så kan man slå ner dem. Att avfyra vapen är dumt då alla i omgivningen blir varskodd om ens närvaro. Det där smygandet har gått sådär för min del för att vara ärlig, det brukar sluta med att alla fienden är eliminerade på ett eller annat sätt innan jag går vidare med nästa steg i handlingen.

Matinéfilm
Hela spelet blir ett äventyr, som en matinéfilm, och det är väl det som är meningen. Kontrollen är lite motsträvig initialt skulle jag säga, men efter ett tag blir allt lite mer naturligt. Jag hänger upp mig på lite saker här och där, så som att indy inte tar med sig vapen när han klättrar. Det är de tillhyggen han plockar upp i form av spadar, kofötter och vapen av nedslagna soldater – så inte sin egen revolver. Tricket få bli att man kastar upp dem och hoppas de landar bra där stegen slutar. Funkar rätt bra, men det är lite irriterande. Samma att för att ta upp något så släpper han det han håller i händerna om det är upplockat från marken. Karln har väl två händer kan jag tycka ibland.

Inga spoilers
Bilarna har inga spoilers. Nä, skämt åsido. Spelet är som en film och att det är lätt att förstöra upplevelsen, så jag skippar att gå in djupare på handlingen och ställe man besöker. Ibland blir det långa filmsekvenser där man inte gör mycket mer än tittar på. Och det känns helt rätt och den där känslan av att tycka bort det för att spela infinner sig inte.

Spelet är vackert att se på och det fullständigt skriker Indiana Jones om det. Musiken som bland annat innehåller den klassiska Indiana Jones-trudelutten passar som en handske. Helheten blir enormt bra och när eftertexterna börjar rulla känns det verkligen som en upplevelse att ha spelat spelet. Det finns självklart en massa saker man kan spela om och mysterier man kan ta sig ann som man inte gjorde i spelet. Men i mitt fall väljer jag nog att lämna spelet och bara kunna konstatera att det var en fantastisk spelstund – av många timmar. För det är, i alla fall när jag spelar, förvånansvärt många speltimmar.