Gillar du förstapersonsspel finns flera att välja på redan dag ett till Xbox 360. Det bästa av dem är tveklöst Call of Duty 2.
Med detta i bakhuvudet ställer jag mig på X05 i Amsterdam, ett evenemang som Microsoft arrangerar för att visa upp sin nya Xbox 360 och spelen till denna, framför en Call of Duty 2-station. Den är ledig och det är väl lika bra att börja spela när chansen finnes. Jag slänger mig in i en het sekvens och blir – till min förvåning – snabbt engagerad. Jag blev kvar vid stationen i runt en halvtimme, vilket var cirka 25 minuter längre än jag hade tänkt. Jag gillade spelet kort och gott. Efter det har jag sett fram emot att få spela COD2 hemma, utan att ha miljoner andra intryck i omgivningen och stundvis någon som filmade det jag spelade. Okej, jag gav ifrån mig en mycket djup analys i engelska BBC – men nog om mina 15 minuter.
Nu är den dagen kommen, eller den kom för en vecka sedan, när jag kan spela COD2 hemma. I min soffa har jag kämpat mig genom krigssargade miljöer för fredens skull. De dumma tyskarna har fått smaka på bly – eller vad nu kulor är gjorda av.
När man börjar spelet får man ganska gedigna instruktioner om hetsigt och högt förmedlade och sedan är det raka rör. Bara ut och kriga med dig. Hela tiden får man uppgifter som ska lösas och ärligt talat tycker jag de ger mig ganska stort förtroende för att vara en ny soldat, men de ser väl potential i mig. En uppgift kan vara att spränga en tanks eller att prickskjuta en annan prickskytt. Sniper versus Sniper Action liksom bah!
Kontrollen är kanske inte lätt, men den faller snabbt på plats. Det är faktiskt för att vara helt ärlig inte spelets fel att det blir lite felaktiga knapptryckningar, utan det är för att jag är ovan med Xbox 360-kontrollen som har fyra axelknappar. Det händer lite till och från att jag trycker på den övre när jag ska trycka på den undre. Det resulterar i att jag kastar en granat i stället för skjuter, eller kastar rökgranat i stället för att sikta. Det sista, rökgranaten, är ett bra tilltag från utvecklarna som jag ska berätta mer om.
I hetsiga situationer, kanske en yta som ska passeras men är öppen för fientlig eld, kan man kasta en rökgranat. Den ger ifrån sig rök så ogenomtränglig att man inte ens ser en meter framför sig. När röken utvecklat sig kan man då springa över området utan att fienden ser en. Det som dock kan hända är att man helt plötsligt – och mycket olustigt – står öga mot öga mot en fiende. Då gäller det att snabbt fatta galloppen och se till att förpassa honom till det vita ljuset. Rökgranaten är alltså ett mycket bra och inlevelserikt tilltag.
Generellt är grafiken mycket snygg. Miljöerna är bra och ljudeffekter med mera gör att man verkligen lever in sig i spelet. Order som skriks till en, lyckan när man klarat uppdragen och nöjet när man gjort ett smart drag mot fienden. Allt samman ger ett förträffligt spel. Någon kanske kraxar att det är linjärt, att man inte kan ta så stora egna initiativ. Skulle det vara uppbyggt så att man kunde göra vad man vill, då skulle det inte vara en krigssimulator. Man ska få order av sina överordnade och sedan utföra dem, det är så det funkar. Det han jag lära mig på mina få lumpendagar – även om jag inte brydde mig nämnvärt och fick en massa verbala utbrott riktade mot mig.
Call of Duty 2 är ett mycket bra spel som engagerar på ett nästan filmlikt sätt. Xbox 360 behövde inte vänta länge på att ett bra skjutarspel skulle dyka upp – det finns här redan dag ett. Av laseringstitlarna är det här en av de bättre – om inte den bästa.