Här i väst är det lite svårare att se vem det riktar sig till. Bokstavstrogna fans av japanska rollspel kommer antagligen störa sig på att det är aningen lätt och otroligt derivativt, även om Blue Dragon givetvis plockar poäng på att det går att välja de japanska originalrösterna. Urtypiska Xbox 360-ägare som mest spelat Halo och Burnout lär inte heller finna sin frälsning i Blue Dragon. Det flörtar inte direkt med mer actionbetonade genrer utan efterapar slaviskt de träiga konventioner som japanska rollspel länge dragits med.
Den senare gruppen lär för övrigt bli omedelbart avskräckt av designen. Samtliga huvudpersoner ser ut som plastiga skyltdockor av sjuåringar. Viss pedofilivarning på att tjejerna trots detta har silikonkupor av storlek 48D. Jag hatade det till en början, men det växer ärligt talar på en. Tjugo timmar senare kändes de riktigt myspysiga. När det kommer till fienderna märks det lite tydligare att Akira Toriyama faktiskt är en skicklig tecknare, där är han fri att fantisera ihop lite tokigare typer. Bortser man från att ungefär hälften av monstren ser ut som bajskorvar – och med namn som Poo Snake inser man att det sorgligt nog är avsiktligt – så är det svårt att inte charmas.
En särskild notis bör för övrigt gå till kameran och översiktskartan. Den senare saknas av oförklarliga skäl helt medan den förra är ganska irriterande. Inte helt ovanligt i andra genrer kanske, men att kameran lyckas störa i ett turbaserat rollspel måste vara så gott som unikt. Jag skyller detta på att spelet är programmerat av mina nya hatfiender Artoon, som tidigare gett oss smörja som Blinx och Vampire Rain.
Men det betyder inte att spelet är helt utan poänger. Det klassiska jobbsystemet, som Sakaguchi stulit från sitt eget Final Fantasy V, blir aldrig tråkigt och erbjuder stor frihet i hur man utformar sina karaktärer. Och även om Blue Dragons banala story och småkonservativa stridssystem kan kännas tröttsamt så är det även ganska retrocharmigt ibland. Blue Dragon är rollspelsvärldens motsvarighet till en samlingsskiva som saknar de där riktigt stora hittarna men ändå kan vara mysig att lyssna till.
Apropå att lyssna så är musiken den överlägset bästa delen av Blue Dragon. Jag hade börjat tvivla på kompositörsnestorn Nobuo Uematsus talanger, men detta är det bästa han klämt ur sig på många år. Det påminner en hel del om hans eminenta soundtrack till Final Fantasy IX med många lekfulla och lättsinniga låtar. Man får nästan lite Noriyuki Iwadare-vibbar, om jag ska namedroppa lite. Det är förstås omöjligt att prata om Blue Dragons musik utan att nämna bosstemat Eternity. Vad vissa kallar smolket i glädjebägaren ser jag snarare som kronan på verket, en stenhård rockpastisch som slår nya rekord i smaklöshet. Och att de fått Deep Purples frontman Ian Gillian att sjunga det hela är förstås obetalbart. Det är kitsch när det är som bäst, och svänger faktiskt på riktigt.
Bortsett den underbara musiken utmärker sig inte Blue Dragon på något sätt. Samtidigt är det inte heller någon plåga att spela sig igenom, det underhåller lite sådär lagom större delen av tiden. Visst, det finns bättre spel i genren. Fast inte om man bara har en Xbox 360.