Avatar: Frontiers of Pandora
Mer av allt är konceptet i Avatar Frontiers of Pandora, det nya actionäventyret från Ubisoft och den svenska studion Massive Entertainment. En storsatsning som överraskande väl tar vara på möjligheterna och världen från James Camerons filmer.
Made in Malmö
I Avatar Frontiers of Pandora axlar man rollen som en Na’vi som tagits tillfånga av människor som liten och tränats att bli en soldat åt RDA, företaget som exploaterar månen Pandora där Na’vi-folket bor och Avatar-berättelserna utspelar sig. Till slut lyckas man fly och ansluter sig till motståndsrörelsen. Det är här spelet börjar på allvar.
Avatar Frontiers of Pandora är ett väldigt påkostat actionäventyr som spelas i förstaperson. Inledningsvis är det en nästan överväldigande upplevelse. Dels av världen och grafiken med djungelliknande miljöer som är absolut fullsmockade med detaljer och främmande växter och företeelser var man än tittar. Dels av alla olika spelmekaniker med uppdrag, matlagning, tillverkande av grejer, insamlande av mat och material, pussellösande, detektivinslag, jakt, strider, vapen, uppgraderingar och så vidare. Var börjar man ens?
Man vänjer sig dock och ganska snart står spelets struktur klar för en och man begriper spelmekanikerna bättre. Dessa är egentligen inte vidare avancerade, var för sig, utan det är mer att det dumpas så många på en direkt som kan vara lite problematiskt inledningsvis. Sett till strukturen är det ett spel som samtidigt är öppet och linjärt. Man har en stor, öppen värld som man, om man så önskar, lätt kan spendera dagar med att utforska och utföra sidouppdrag i, men för att avancera behöver man utföra uppdrag. De viktigaste, för att handlingen ska gå framåt, är att sabotera RDA-installationer. Här gäller det att ta sig in i ett av människorna kontrollerat och förorenat område för att omintetgöra byggnader och verksamhet samt att slåss mot mechs och soldater.
Spelet har ganska bra anpassningsmöjligheter vad gäller det mesta, med undantag för striderna som i mitt tyckte är för svåra även på den lättaste svårighetsnivån. Ett exempel är att när man träffar någon med en pil kommer alla fiender i närheten rusande mot en på en gång skjutande för fullt, oavsett hur dold man är. Detta blir visserligen bättre senare i spelet när man hunnit uppgradera sin Na’vi, men för den som är endast måttligt kunnig eller intresserad av strider kan de första timmarna vara utmanande. På tal om timmar, det här är ett spel som sysselsätter under en lång tid och även om det inte är något billigt spel är det väl värt pengarna. Det är en fantastisk värld man får uppleva.
Tjusigt
Grafiken imponerar, det är fullspäckat innehållsmässigt och berättelsen och världen engagerar. Dessutom är förstapersonskontrollerna och rörelserna ypperliga. Länge tänkte jag att de gärna fått dra ner på mängden spelmekaniker, men ju mer jag spelat desto mer uppskattar jag även dessa moment. Visst, vissa inslag känns onödigt tillkrånglade, inventariehanteringen kunde ha varit smidigare och striderna enklare, för att nämna några aber, men som helhet är det ändå väldigt bra.
