Condemned är inget för mörkrädda personer eller för de med svagt hjärta.
Historien i Condemned börjar med att vi som spelare anländer till en färsk mordplats. Huvudpersonen Ethan Thomas är FBI-agent och arbetar för en enhet som specialiserat sig på att jaga seriemördare. I skenet från polisbilarnas saftblandare får vi följa med under den gula brottsplatstejpen och gå ned i en mörk och hotfull källaringång. Hög detaljrikedom parat med en mycket effektiv ljussättning för tankarna till filmer som Seven och TV-serier som C.S.I. Redan efter en knapp halvminut förstår man att detta spel klår det mesta när det gäller att skapa en otäck atmosfär. Miljöerna är så övergivna, smutsiga och trasiga att det nästan är outhärdligt.
Väl inne i huset och framme vid platsen där offret hittats demonstreras en funktion där man med hjälp av olika rättsmedicinska verktyg skall hitta ledtrådar i sin omgivning. Detta är väldigt enkelt att utföra då spelet hela tiden guidar spelaren så att rätt verktyg används till en specifik typ av ledtråd. Det kan handla om allt från fingeravtryck till olika typer av vätskor och doftämnen. I jakten på dessa ledtrådar är man dock helt oskyddad för attacker från spelets olika fiender, något som ofta leder till att man känner sig nervös vid själva insamlandet. Bevismaterialet scannas sedan in och skickas via en särskild mobiltelefon till FBI-labbet där får man feedback och hjälp med att fortsätta sin undersökning.
När den här funktionen i spelet presenterats börjar jakten på en seriemördare som kallas The Matchmaker. Spåren leder agent Thomas från det ena vidriga och övergivna stället till det andra. På dessa platser är han en vandrande måltavla för diverse illasinnade individer som gör sitt bästa för att stoppa hans framfart. Slagsmålen i Condemned handlar i första hand om att slåss med vad som finns tillgängligt för stunden. Det kan vara en planka med rostiga spikar till stolar och järnrör som ligger och skräpar. Vid sällsynta tillfällen kan man även hitta hagelgevär, pistoler och andra typer av handeldvapen, men dessa innehåller alltid för lite ammunition för att hålla i det långa loppet. Ett av de mer effektiva vapnen som finns är pappersskäraren, ni vet den där giljotinen som finns i de flesta skolor, som kan ryckas lös och fungerar som en sylvasst och tung svärd.
Stridssystemet är väldigt enkelt till sin natur. Med höger axelknapp måttar man slag och med vänster blockerar man attacker. Det är viktigt att tajma sina blockeringar och slag och man måste därför studera sina fienders teknik när man slåss. Ett taktiskt inslag, förutom att man måsta jobba med tajming, är att man endast kan bära ett vapen åt gången. De olika tillhyggen som finns att finna har alla olika fördelar och nackdelar som räckvidd, tyngd och hållbarhet, så det gäller att välja rätt verktyg för jobbet. Det där med endast ett vapen åt gången är en sanning med viss modifikation för Thomas bär nämligen på en elpistol som han kan använda vid trängda situationer. Detta vapen får fiender att tillfälligt stanna upp i sina spår, något som skapar välbehövlig tid för att vända på situationen till Thomas fördel. Detta vapen måste dock laddas upp efter varje gång, något som tar lite tid. Det går alltså inte att enbart använda denna fördel, den måste kombineras med andra vapen för att bli effektiv.
Variationen på fiender i spelet är lite på den svaga sidan då jag tycker att det kunde ha varit fler unika motståndare, även om de som finns är bra och är ganska så smarta i sin taktik. Det är inte alltid så att de attackerar rakt på, utan kan gömma sig för att använda överraskningsmoment till sin fördel. De kommer dessutom ofta bakifrån i mörkret, vilket leder till att man ständigt tittar över axeln.
En annan komponent som jag tycker står ut på ett särskilt sätt i spelet är ljudet. Det som gör ljudbilden så bra är att den är minimalistisk och mycket omsorgsfullt konstruerad. Ofta hör man bara sin egen andhämtning, ekande fotsteg och inget annat. Detta gör att det bli väldigt otäckt när man väl hör andra ljud i sin omgivning. Det kan vara en glasflaska som välter mot betonggolvet eller ljudet av en dörr som smäller igen. Som spelare vet man att något väntar på en längre fram, men inte var. Det är just det som är otäckt, att bara höra men inte se fienden. Ibland kommer avsnitt där man inte träffar på någon på en stund och då stirrar man bara upp sig mer. Det måste komma en nu, runt hörnet, kanske in nästa rum. Här får ens fantasi vara grunden över hur skrämmande det blir. Musiken är sparsmakad och ligger som ett hotfullt morrande rovdjur i bakgrunden, Condemned har omgivningseffekter som skapar en känsla av ensamhet och utsatthet som ingen titel kan mäta sig med.
Condemned är för övrigt ett ensamt spel på fler än ett sätt, då det inte har stöd för fler spelare än just en. Det finns Xbox Live-funktioner som resultatlistor och att spelet kan meddela om när andra spelare vill kontakta en, men där är det slut på finesserna. Vet inte om spelet lider av detta så mycket, men ett flerspelarläge hade nog bidragit till att förlänga spelets livslängd och därmed mervärdet på titeln.
Inte sedan spelen Alien vs Predator har jag känt mig så stressad, utsatt och jagad i ett spel. Monolith verkar ha en fingertoppskänsla när det gäller att hitta den där rätta nerven i sina skräckspel och till skillnad mot deras nyligen släppta PC-pangare F.E.A.R försvinner inte rädslan i Condemned, den följer dig som en trogen, men elak hund på spelnivå efter spelnivå. Kan inte annat än varmt rekommendera detta spel då det är min absoluta favorit bland lanseringstitlarna till Xbox 360.