The Evil Within 2 har mycket som talar för sig, men dess tekniska farthinder och sin röriga handling hindrar det från att nå hela vägen upp till toppen.

Shinji Mikami briljerade i The Evil Within, ett psykologiskt survival horror vars scenografi och fruktansvärda monster gjorde det till ett av de bästa i sin genre från det senaste decenniet. Uppföljaren utannonserades under sommaren 2017 med sin release satt på fredagen den 13:e oktober samma år. Det var som om stjärnorna låg i linje för The Evil Within 2.

Överraskande nog lades open world till på den här uppföljarens CV. Stora delar av spelets första halva lämnar spelaren i en stadsmiljö, fritt att utforska de delar som verkar intressanta eller bara röra sig mot huvudmålet. Kartan är extremt sparsam med markörer för sidouppdrag, istället aktiveras dessa när man kommer i närheten av dem. The Evil Within 2 faller aldrig ned i de hjulspår som så många open world-spel före, att ha en fullproppad karta med aktiviteter att checka av. Istället är världen fullständigt livsfarlig och väldigt intressant att upptäcka på egen hand.

Vår käre Sebastian Castellanos finner sig själv på en krog, djupt nere i sin alkoholism. Tre år efter händelserna i första spelet har han nu lämnat poliskåren och ägnat all sin tid åt att ta reda på vad som hände med hans fru och dotter. Han möts då av sin gamla partner Juli som ger honom en chans att gå till botten med detta, en gång för alla. Än en gång försätts han i STEM, tekniken som möjliggör en att infiltrera andra människor psyken.

Det är inne i STEM som den tidigare nämnda öppna världen breder ut sig, och det är spelets absoluta topp. Den fria viljan tillsammans med alla mycket välgjorda miljöer gör det väldigt svårt att sluta spela. Överallt finns saker att plocka på sig, förmågor att låsa upp och uppgradera. Det gäller att hålla hårt i sin ammunition, att aldrig slappna av.

När handligen behöver spinna vidare faller designen tillbaka i sin linjära, beprövade mall. Jag kan inte undgå att sakna friheten när det händer. Handlingen blir också den snabbt rörig och svår att få grepp om. Sebastian har ett emotionellt, välbyggt ark. Men resten runt omkring honom får alldeles för lite tid att gro för att ge något större intryck. Spelet kraschade också flera gånger under mina 21 timmar med det, och synliga buggar dykte upp här och där.

The Evil Within 2 har uppdaterats friskt sedan sitt släpp. Det går numera att spela spelet med olåst bilduppdatering till PlayStation 4 PRO och Xbox One X. Man kan också spela igenom (nästan) hela spelet i första person-vy. Det märks att läget inte byggts från grunden upp – som i Resident Evil VII – men det är ändå en generös gest från utvecklaren Tango Gameworks.

Det finns mycket som är väldigt bra med The Evil Within 2. Men det har flera brister, både tekniska och dramaturgiska. Det hade gärna också fått vara några timmar kortare. Men i grunden är det ett otäckt survival horror som fans av genren bör kolla in. Samtidigt håller jag tummarna för att vi alla får ett The Evil Within 3, för det kan bli nästan hur bra som helst.