Super Mario Odyssey tar spelaren genom en sprudlande värld av nyfikenhet och upptäckarglädje.
Super Mario Odyssey börjar som en tragedi, i vad som skulle kunna vara slutet på ett annat Mario-spel
Prinsessan Peach är redan kidnappad och iförd brudklänning. Ombord ett flygande piratskepp är Mario i full gång med att ge Bowser lite pucklande. Förutom att han inte gör det. Bowser – klädd som brudgum med tillhörande stilig hatt – knockar Mario av skeppet och i processen förstörs hans ikoniska röda huvudbonad.
Super Mario Odyssey introducerar Cappy
Det är inte förrän Mario vaknar upp i Cap Kingdom som vi får börja styra Mario. Här möter vi snart Cappy – ett väsen med ett flertal magiska förmågor som alla är knutna till att han ser ut som en mössa. Hans syster Tiara råkar också vara kidnappad av Bowser, så Mario och Cappy teamar upp och som spelare upptäcker man snart hur de två kompletterar varandra på ett extraordinärt sätt.
Utökade rörelsemönster
Marios rörelsemönster är lika fritt och rogivande som vanligt, likt ett utsökt vin som åldrats vackert sedan 1996. Trippel-, längd- och vägghopp är till exempel alla närvarande. Nu kan Mario också rulla vilket gör det lättare och framför allt snabbare att ta sig fram, om terrängen tillåter. Utöver sina väl inövade akrobatkonster har Mario nu också Cappy till hjälp, det är här som Super Mario Odyssey verkligen differentierar sig från sina föregångare.
Cappy vilar lugnt på Marios hjässa och kan kastas ut för att besegra fiender, hitta hemligheter, aktivera spakar, eller användas som en spänstig språngbräda mot de extra tuffa hindren man möter på vägen. Huvudnumret är såklart möjligheten att ta kontroll över fiender, djur, och i vissa fall även andra människor. Rörelseschemat expanderas exponentiellt för varje ny sak man kontrollerar. Möjligheterna känns nästan oändliga då det är över 50 varelser som Mario kan ta över. Allt sker på ett ögonblick och de allra flesta går att kontrollera utan tidsbegränsning. Mekaniken är putsad till perfektion och har ett större djup än vid första anblick.
Massor av samlarobjekt längs banorna
Med dessa färdigheter ska man som spelare samla så kallade Power Moons som är utspridda över spelets stora banor. De uppgraderar skeppet som tar en till nästa bana, i jakten på Bowser för att stoppa hans försök till tvångsäktenskap. Spelet fullkomligen svämmar över av dessa samlarobjekt och belönar nyfikenhet, upptäckarlust, nytänkande, mod och fingerfärdighet. Man kastas inte ut ur banan när en Power Moon plockas upp, det rullar vidare direkt efter Marios triumferande gester och glädjerop. En enkel förändring som ger ett tempo likt inget annat tidigare äventyr med Mario. Efter en rejäl boss belönas man med en trippelmåne, som inte bara är värd tre månar utan också expanderar banan ytterligare.
Vid dödsfall straffas spelaren med avdrag på de guldmynt som samlats in
Borta är extraliven, istället håller man sig vid liv för att kunna samla tillräckligt med mynt för att ha råd med de många alternativa utstyrslarna till Mario. Inget som påverkar spelet i sig, men kan vara nog så viktigt för de som vill krydda sin spelupplevelse med badshorts, labbrockar eller varför inte Marios gamla golfstass?
Banorna erbjuder en enorm variation och som sagt finns det väldigt många hemligheter
En höjdpunkt är New Donk City, en stad med taxibilar, vespor och mänsklig arkitektur. Överallt stryker det runt välklädda människor med glatt humör. Det är en fullständig krock av verkligheter men fungerar överraskande bra. Hyllningen till originalet Donkey Kong då Super Mario istället hette Jumpman är nästan lite för vacker.
Nintendo skryter med all rätt att spelen till Switchen kan spelas både på TV:n hemma och i bärbart läge. Tyvärr försvinner delar av kontrollens finess då joyconsen är kopplade på konsolen. Vissa manövrar har alternativa tillvägagångssätt men en del saker kräver att man rycker till med händerna vilket gör spelupplevelsen lidande i det läget.
Gammal är äldst
Super Mario Odyssey visar ändå att Mario fortfarande är bäst på det han gör och att rätt sätt för honom var inte att flippa ut ytterligare efter Galaxy-spelen på Wii, de två spelen var ju en explosion för alla sinnen. I Odyssey är bandesignen mer jordnära och ibland behöver man stanna upp och tänka till. Musiken är inte alltid pompös och enastående utan kliver in i bakgrunden med jämna mellanrum. Spektaklet finns fortfarande där men inte konstant. Det är inte mer av allt – det vanligaste receptet för en uppföljare – utan mer pussellösning och experimenterande tillsammans med Cappy, ett fantastiskt tillskott i denna strålande odyssé.