Mångfald är ett av nyckelorden för en lyckad konsollansering, det vet Microsoft och även Nintendo – den sista den hårda vägen. Det räcker dock inte med mångfald, man måste ha någon titel som sticker ut, som gör att man vill köpa just den spelkonsolen. Det här vet alla, även Sony som lånade in Crash som frontfigur när ingen sådan fanns.

Microsoft hade turligt nog investerat i Bungie Software för ett tag sedan, vilka under en längre tid utvecklat förstapersonsspelet Halo. Sagt och gjort, Halos riktning ändrades lite och vips blev det en Xbox-exklusiv titel – gissa om pc-spelarna på Fragzone svor. Flerspelarläget, vilket alltid är viktigt, om inte viktigast, på pc-datorer fick backa och mer kraft lades på handlingen, det är det som är viktigast i tv-spelsvärlden. Handling kickar ytlighet så att säga. Jag kommer ihåg när Half-life kom och pc-spelare gjorde vågen för att spelet hade handling, tv-spelare flinade lite eftersom det var relativt gammalt i konsolvärlden vid det laget.

Halo börjar med att man placeras i en situation av förödelse på ett rymdskepp. Utomjordingar har slagit till och det helt skoningslöst. Utomjordningarnas ras heter för övrigt Covenant. Spelarens uppdrag är rädda en artificiell intelligens, vilken heter Cortona. När man gjort det, vilket är en munsbit då det är det absolut första uppdraget, installeras Cortona i spelarens vapensystem och sköter all kommunikation. Cortona ser sedan till att spelaren fortlöpande får nya uppgifter längs varje uppdrag. Ibland önskar man nästan att Cortona inte var installerad – då man får fler och fler uppdrag. Informationen kommer alltså fortlöpande och det gör att speltempot inte sjunker av pausliknande skärmar med text. Detta är ett mycket bra initiativ, inte första gången det händer, men det ska berömmas i alla fall.

Väl ute på uppdrag är det inte bara att kuta iväg och skjuta på allt som rör sig, den taktiken håller allt som oftast inte i spel som har en handling. I många av uppdragen är man inte heller ensam, utan får följe av ett antal soldater som till exempel hjälper spelaren att inta ett område. Längs vägen stöter man på olika fordon, dessa kan man hoppa in och sedan framföra enligt eget önskemål. Har man dessutom soldatpolare med sig, eller kollegor kanske det heter, kan de hoppa in – olika antal soldater ryms i olika fordon. Dessa fordon har naturligtvis egna vapen, men man kan även välja att köra över lede fi om man känner för det. Utomjordingar med hjulspår är den nästa sorten.

Soldaterna springer heller inte bara runt dig som en skock yra höns, utan kommunicerar flitigt med varandra och dig – ibland bara med vad som skulle kunna liknas med glada tillrop. Ibland surar de till och säger att den där snubben var min, för här ska ingen komma och ta deras frags. Allt detta gör att det skapas en viss form av kompisskap med de dina och vem behöver inte några nya kompisar – även om man ofta tappar ett par längs vägen.

Spelkontrollen är riktigt bra och det beror till stor del på Xbox-joypaden, som jag har hyllat i andra recensioner för flitiga läsare. Joypaden har de analoga kontrollerna en bit från varandra, inte direkt intill som på Playstation. Det gör att rörelserna blir naturliga och man känner sig i total kontroll. Jag vet inte om det har någon djup anledning som att hjärnhalvorna reagerar bättre till bla bla bla eller nåt sånt – det bara känns bra och rätt. Jag har aldrig varit en supporter av Playstation-padens analoga kontroller, men här är jag hemma – och på gamecube också, så ingen nu ser mig som Xbox största förespråkare.

Nu till grafiken, som är alldeles… alldeles underbar! Ja, så är det. Banorna och byggnaderna är gedigna och riktigt snygga. Omgivningarna är detaljrika och ibland kan man faktiskt förvånas över hur bra man ser saker – ingen suddas ut på avstånd till exempel. En bit in i spelet möts man av olika årstider, vilka alla är snygga och förmedlar känslan av att man hamnat på ett ställe där det är vinter – inte bara att de har gjort en vinterbana. Nu låter jag lite som en förespråkare igen, men Halo är imponerande och ruskigt bra – man kan inte låta annat än som en ivrig PR-person som bara vill förmedla nåt till en skara cyniska journalister.

Musiken bjuder på rätt stilistiska tongångar, inte alls vad man förväntar sig i ett spel i den här genren kanske. Ljudeffekterna är tunga och att skjuta med sitt automatgevär är en kool sak – man känner sig lite som Rambo när han matar kulor och skriker till det hela. Har alltid trott han var arg eller hade för mycket adrenalin, men misstänker att det är av förtjusning hur koolt det är att skjuta. Jo, man blir lite sådär lagom ”trigger happy” kan man säga. Synd bara att kulorna tar slut. Alltsammans, musik och effekter, förmedlas via Dolby 5.1 – och jag har ingen aning om jag drar någon direkt nytta av det på min stereo-tv, för jag är inget ljudfreak, men nu vet de som är det i alla fall att det är så det är.

Halo är precis vad Xbox behöver och vad alla som gillar förstapersonsspel behöver för den delen. Det är ett lysande spel som ändrar dygnsrytmen vartefter man spelar. Först övergick jag till New York, passerade Chicago illa kvickt för att landa på Los Angeles och nu tror jag att jag ligger i Asien någonstans. Tror inte att jag kommer att landa i Sverige innan jag har klarat hela spelet. Man tappar alltså tid och rum är det jag försöker förmedla, och det är sånt man gör med bra spel. Köp en Xbox, köp Halo – punkt slut.