Red Card

Red Card är inte ett vanligt fotbollsspel. Här kan man komma undan med mord utan att heta OJ Simpson. Titeln ljuger dessutom – för efter flera hundra brutala påhopp har inget rött kort delats ut, ett gult har viftats med vid något enstaka tillfälle, men inte mer än så.

Red Card är Midways actionfotbollsspel och det är ett systerspel till NHL Hitz och NBA Jam, spel som vi alla känner väl för dess 110 procentiga action och nollprocentiga regelföljelse. I Red Card kan man glidtackla och knuffas, men det gör man ju även i verklig fotboll säger säkert någon. Jo, men det är de rena påhoppen, utöver dem finns skalle, armbåge och inte för att glömma – karatespark. Den sista är mycket effektiv och kan lämna en spelare liggande en stund efter, det vill säga desarmera motståndarens trupp temporärt.

Som ni förstår är det alltså fotboll utan regler. Eller det finns ju de vanliga spelreglerna om att man ska vara inne på plan med bollen och ibland hetsar domaren upp sig över någon tackling – men det är inte speciellt ofta. Kommentatorerna kan ibland klaga på påhoppen, men ofta blir det mer ”det var en glidtackling, men den såg bra ut” – fast spelaren ligger och kravlar i smärta.

Påhoppen kan användas mycket systematiskt. Här är till exempel ett bra exempel på hur ett anfall kan gå till. Målvakten sparkar ut bollen, en spelare förlänger bollbanan med en nick. Två spelare springer efter, en försvarare och så spelarens anfallare, då sätter man in en skön hoppspark i ryggen på försvaren som ligger steget före, sänker honom totalt och landar, tar bollen, rusar solo mot mål och skjuter för kung och fosterland – mål. Nu lyckas man inte med sånt här varje anfall och tur är väl det, för då skulle man ledsna totalt. När man väl lyckas, då känns det fint. När motståndarens målvakt håller bollen kan man springa runt med en av anfallarna och sparka ner backarna, så när han skjuter ut har man tagit ner en eller två som inte finns med i försvaret – vilket ger ett lättare anfall. Naturligtvis kan även motspelaren göra samma, så det är inget fusk som man själv enbart kan dra nytta av.

Alla lagen är genomgående bra och bara för att man möter Israel eller någon annan nation som man inte förknippar med fotboll så innebär det inte att de är en munsbit. Israeliska spelaren Tikva, som för övrigt betyder liten by om jag inte är ute och cyklar, visade mig game over-skylten i min första turnering. Sedan dess har jag besegrat allt motstånd och Sverige är åter igen världsmästare – tror det är tredje gången den här veckan de vinner VM. Först i ISS, sen Fifa och nu Red Card.

Red Card bjuder som sagt på ren arkadaction och initialt var jag lite skeptisk då NHL Hitz med flera inte bjuder på vare sig speciellt mycket under hållning och inte håller längre än en kväll. Lyckligtvis så är Red Card mer passande för genren och det är inte några basketresultat, klart det blir mer mål, men det är inte mål varje gång som det ibland kan bli i den här typen av spel. När man spelar själv, vilket jag har gjort en hel del, är det ritigt kul och man kan inte mer än önska att någon fick se de regelvidriga påhoppen som resulterade i det där enormt snygga målet. När man sedan får ihop några vänner, då växer det ännu mer och är höjdpunkten den kvällen. Även om ”men du har ju spelat förut” dras upp med jämna mellanrum.

När man spelar är kontrollen relativt ordinär, det är bara att tacklingarna är sju resor värre än vanligt. Det finns dock en funktion som skiljer sig mot de flesta andra spel i genren, man har en ”Boost”-knapp. Det är alltså inte en turbo som får spelaren att springa snabbare, det finns en sådan också, utan en knappa som kombineras med andra knappar för att öka den andra knappens funktion högst markant. Det vill säga, ska man knuffas och håller inne knappen när man trycker på ”knuffas”-knappen blir det en enorm skalle, ska man skjuta och håller inne – då blir det en riktigt kanon. Boosten är precis som turbon begränsad och gör olika effekt beroende på om den är fulladdad eller på gränsen till tom. Med fulladdad boost gjorde jag en Super Mac, för de som någon gång läst tidningen Buster, kanon som målvakten räddade, men i samma stund som han omfamnade bollen flög han – och bollen – in över mållinjen och genom nätet. Jo, jag sköt killen genom målet, här pratar vi en enorm kanon – och det var Allbäck som stod för den. Klart jag spelar med Sverige, inge lall om att vara Brasilien – de har sånt hetsigt temperament i alla fall. Man kan också få en slags supersparkar om man har rätt boost och befinner sig nära mål, då blir det slow-motion – som i filmen Matrix – och man ser hur spelaren laddar och bränner av ett sjuhelsikes skott, som allt som ofta passerar målvakten.

Grafiskt sätt är det inte världens vackraste spel och med Fifa i bakhuvudet så är det relativt långt från genrens toppspel på den punkten. Det här innebär inte att det är ett fult spel med dåliga animationer och så vidare, det är godkänt och även bättre än så i de flesta fallen. Kommentatorerna är lagom medryckande, men de är väl inte så mycket vanligt fotbollssnack här som i en simulator.

Red Card är ett annorlunda fotbollsspel som jag rekommenderar till alla som inte riktigt tycker att fotbollsspelen ger dem något, utan hellre spelar NHL 2002. Här är det mer action och påhoppen är fruktansvärt skoj. Som när det gäller alla typer av arkadspel är livslängden inte den bästa, men jag tror att det blir ett sånt spel som kommer fram varje gång det kommer hem kompisar, man skulle kunna peta in det under kategorin partyspel.