Text: Silverman.
De som gillar fightingspel lever i härliga tider. Just nu är det krig på slagsmålsfronten och deltagarna, Dead or Alive, Tekken, Soul Calibur och Street Fighter, håller alla väldigt hög kvalitet. Mitt i denna mördande konkurrens slår Sega till med nästa del i sin populära Virtua Fighter-serie och fansen lär inte bli besvikna, medan nybörjarna dessvärre riskerar att skrämmas bort alltför fort.
Det som slår en när man drar igång Virtua Fighter 4 är hur mycket det finns att göra. Förutom det vanliga arkad-läget finns också Kumite, ett läge där du kan kan träna upp en av karaktärerna och så småningon tjäna in olika bonusprylar i form av kläder och andra saker. Kumite-läget ger definitivt en Gran Turismo-aktig känsla, då man verkligen tänker mer långsiktigt och således får en mer personlig relation till sin karaktär.
Det finns nämligen massor av olika rörelser i Virtua Fighter och ska man lära sig rubbet lär man få sitta och spela tills Virtua Fighter 5 kommer ut. Därför är det en fördel att spelet är utformat på det sättet att man satsar allt på en eller två karaktärer istället för att prova på alla gubbar och sedan lägga ner spelet av ren utmattning. Det är dessutom lätt att hitta sina favoriter bland karaktärerna med tanke på att de skiljer sig ganska mycket åt och balansen mellan karaktärerna är föredömlig. Vissa gubbar är svårare att kontrollera men när man väl behärskar dem är de dödliga, och vice versa.
Det förträffliga träningsläget gör också att det blir en ren fröjd att lära sig nya rörelser. För Virtua Fighter 4 är svårt – mycket svårt. Det finns inte en chans att en nybörjare kan klå ner en erfaren spelare. På så sätt belönas man som flitig gamer men gör också att de som inte är beredda att lägga ner mycket tid på ett fightingspel riskerar att sluta i förtid. Man bör helt enkelt vara beredd att satsa helhjärtat för att ens ha en chans att klara arkadläget.
Gameplayet erbjuder således massor med utmaning, men det finns andra detaljer där Virtua Fighter 4 brister en aning, det är dock tur att de endast är detaljer. Ljudeffekterna låter suveränt men vulgära, motbjudande hårdrocksriff á la Sega och Yu Suzuki får en att direkt greppa fjärrkontrollens volymknapp och pressa bort ljudet så fort man kan. Grafiken är en historia i sig som blivit vilt omdebatterad även innan spelet nått marknaden, och visst har det inte hänt särskilt mycket sedan PS2-konverteringen av Dead or Alive 2 från Dreamcast, som på vissa få områden faktiskt fortfarande är snyggare är Virtua Fighter 4, framför allt vad det gäller animationer. Virtua Fighter 4 är en grafisk berg-och-dal-bana, där vissa detaljer såsom ansikten, kläder och ljuseffekter imponerar mest, men där PS2-flimmer, tråkiga animationer och några riktigt fantasilösa banor till slut tar udden av den grafiska upplevelsen.
Man kan heller inte komma ifrån att Sega har slarvat en hel del när det gäller konverteringen till Europas pal-format. Man kan välja mellan att spela i 50 eller 60 Hz och skillnaden är verkligen milsvid. De stackare som ej har möjlighet att spela i något annat än 50 Hz-läget kan se fram emot en riktig trög och långsam sirapsfight medan det glada 60 Hz-folket röjer fram i våldsamt tempo. Jag tycker gott att man kan begära en aning mer ansträngning för spelutvecklarnas sida.
Det slutgiltiga betyget till Virtua Fighter 4 blir dock högt, men ta betyget med ett varningens finger. Vill du bara ha ett fightingspel du kan plocka fram när polarna kommer över och festar? Vill du visa dina Xbox-ägande kompisar vad PS2:an kan pressa fram i grafikväg? Vill du ha en snabb arkadupplevelse där du kan kasta ner motståndarna från höga tak eller genom fönster? Då är inte Virtua Fighter 4 något för dig. Vill du däremot ha ett fightingspel som erbjuder utmaning för flera månader framöver? Vill du ha ett spel som belönar spelaren och som verkligen ger utdelning för investerad tid? Vill du ha ett spel där en match mellan två jämlika spelare kan bli precis hur spännande som helst? Då ska du banne mig gå ut och köpa Virtua Fighter 4.