Okami är troligen det mest japanska spel du någonsin kommer spela.
Den vita vargen, Shiranui, hjälpte en gång hjälten Nagi att dräpa den åttahövdade ormen Orochi och återställa fred och frihet till landet Nippon. Hundra år har gått sedan dess, och mörkret hotar återigen världens folk. Skogsanden Sakuya åkallar solgudinnan Amaterasu, som reinkarneras som Shiranui för att ställa allting till rätta. Vargen, okami, är åter kommen i nödens stund.
Okami är troligen det mest japanska spel du någonsin kommer spela. Då tänker jag inte på det skrikiga och extroverta Japan som fått mest utrymme i västvärlden och kännetecknas av Katamari Damacy eller karaoke. Jag avser Kurosawa. Miyazaki. Teceremonier och Noh-draman. Det meditativa och konstnärliga i den japanska själen. Där någonstans landar Okami.
I mer orutinerade händer hade det lätt kunnat bli alldeles för högtravande men Okami tar aldrig sig själv på för stort allvar. Amaterasus ständige följeslagare och språkrör Issun är ett kaxigt småkryp som mest tänker på pengar och sex medan den store hjälten Nagis ättling – Susano – är en självupptagen fyllbult utan en gnutta tapperhet i kroppen. Och medan alla andar och gudomer man stöter på högvördar och aktar Amaterasu som källan till all godhet så är det ingenting människorna i spelet märker av. De flesta tror bara att hon är en vildvuxen hund och ger henne smeknamn som Fido eller Snöboll. Lovorden för alla stora dåd går istället allt som oftast till Susano som har en förmåga att dyka upp just när saker börjar ordna sig. Epik finns fortfarande i överflöd, men alltid med glimten i ögat.
Man kan omöjligt tala om Okami utan att tala om utseendet. Okami ser stiligt ut på skärmdumpar, men i rörelse är det många gånger vackrare. Redan 1960 sjöng Johnny Tillotson om Poetry in motion och han kunde lika gärna ha åsyftat Okami. Att se Okami är att se en vacker tavla ständigt återbildas trettio gånger i sekunden. Amaterasu löper över ängarna och blommor sprids i hennes fotspår medan landskapet kontinuerligt ritas ut som av en mästertecknare.
Okami är världens snyggaste spel någonsin. Då menar jag inte bara att det är överraskande vackert med tanke på den ålderstigna Playstation 2:s begränsningar. Okami ser bättre ut än något annat spel jag sett oavsett konsol. Epic kan slänga in hur många polygoner och pixelskuggningar de vill i sin grafikmotor men utan Clovers känsla för design kommer de ändå aldrig komma i närheten av Okami.
Många gamla 2D-spel, som The Legend of Zelda: A Link to the Past, kan av de flesta fortfarande ses som väldigt visuellt attraktiva. Tredimensionella spel åldras ofta med betydligt sämre värdighet då de försöker efterlikna verkligheten istället för att tolka den. Okami är ett av få spel från den nuvarande konsolgenerationen som kommer ses med samma ögon fem eller tio år från nu.
Men Okamis storhet ligger inte enbart i det rent visuella. Den grafiska stilen, som närmast kan beskrivas som ett kärleksbarn mellan cel-shading och kalligrafi, har också stor inverkan på själva spelandet. Som den gudinna hon är kan Amaterasu omdana världen efter sin vilja. Redskapet som används till detta är den himmelska penseln, som man får upp genom att hålla inne R1. Tidigt i spelet får man förmågan att återskapa förstörda eller fördärvade omgivningar. Har en bro kollapsat? Saknar den gamla gumman sin stång där hon brukade hänga tvätt? Inga problem, bara att vispa fram penseln och med styrspaken fylla i där du tycker att det saknas något.
Under spelets gång får man också tillgång till fler förmågor, och det är de som utgör grunden till all pussellösning i spelet. Mycket av det går ut på att rensa världen som ormen Orochis ondska besudlat. När du kommer in i ett nytt område är det med höljt i dunkel, det fåtal träd som finns kvar förvridna och halvdöda. Men sakta men säkert bekämpar man det demoniska inflytandet och målar tillbaka liv i omgivningen. Genom att rita enkla symboler får man blommor att växa på ödelagd mark och solen att lysa i skyn igen. Det mesta av detta är frivilligt men ger extra erfarenhetspoäng som kan användas för att förstärka Amaterasus gudomliga förmågor. Okami formligen sprudlar av upptäckarglädje, bakom varje kulle gömmer sig någon ny utmaning att ta tag i.
Penseln används med framgång även i striderna. Dessa sker lite oväntat på vad som närmast är en separat skärm. Som i många av dagens japanska rollspel springer man på en representation av fienderna ute på världskartan för att sedan ge sig i kast med dem i ett slutet utrymme. Det kan tyckas vara en lite klumpig lösning, men samtidigt ger det öppning för mer djup i själva slagsmålen. Knappar som tidigare använts för att lösa problem och ta sig fram blir istället lediga för att nyttjas på andra sätt. Regissör Hideki Kamiya har också lånat lite från sitt eget Devil May Cry för precis som i det spelet får man ett betyg efter varje avslutad strid. Har man gjort bra ifrån sig kan man se fram emot en välkommen pengabonus. Tillsammans med intrikata attackkedjningsmöjligheter och varierad fiendeflora borgar det för smidiga men djuplodande bataljer som nästan är i klass med just Devil May Crys.
Clover Studios, som ligger bakom Okami, blev nedlagda inte långt efter att spelet var färdigutvecklat. Tillsammans med usla försäljningssiffror i Japan och USA betyder det med all sannolikhet att vi inte kommer få se mer av Okami i framtiden. På sätt och vis känns det rätt att ett så välgjort och unikt spel inte kommer urvattnas av uppföljare och spinoffer. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på hur idealiskt kalligrafiinslaget skulle passa till Wii-kontrollen. Och hur tråkigt det är att ett alldeles fantastiskt spel återigen förbises av de allra flesta. Men Okami känns i alla fall som den perfekta svanesången för det ofta briljanta och alltid innovativa Clover.