Nintendo tar Legenden om Zelda fem steg framåt och noll steg bakåt i Breath of the Wild.
Link vaknar upp efter en 100 år lång dvala, utan något minne av sitt förflutna. När vi kliver ut ur grottan han vaknade upp i sveper kameran runt bakom honom för att visa upp det största Hyrule jag någonsin sett. Vyn är majestätisk och påståendet att spelaren kan ta sig överallt ditt ögat når i det ögonblicket är nästan för bra för att vara sann. Inte nog med att det påståendet är just helt sant, det går även att ta sig dit direkt efter spelets timmeslånga introduktion.
Link möter snabbt en äldre herre som ger tillräcklig med motivation för att vi återigen ska rädda Zelda från den elake Ganon – i den här sagan kallad Calamity Ganon. Innan vi far vidare ges en snabbkurs i de förmågor Link har tillgång till genom sin Sheikah Slate, en av de få föremålen Link bär med sig ut genom grottan. Förmågorna består av en jättemagnet, två olikformade bomber, möjligheten att frysa tiden på objekt samt möjligheten att få isberg att växa ut ur vattensamlingar.
Breath of the Wild ger alltså spelaren direkt de väsentliga föremålen, tanken är att man under äventyrets gång ska bemästra dem. All utrustning utöver detta finns endast till för att underlätta din resa. Introduktionen är egentligen det enda obligatoriska i hela spelet, efter den kan du med tungan rätt i mun ta dig an Calamity Ganon. Att försöka det vore dock att göra spelet en enorm otjänst. Hyrule är nämligen enormt och svämmar över av grottor, skatter, gåtor och intressanta karaktärer. Allt i ens omgivning känns ditplacerade med en baktanke och jag tröttnade aldrig på att bara strosa runt och utforska. Det fanns nämligen alltid något nytt att upptäcka. Att Link kan klättra på nästan varje yta möjliggör en skräddarsydd resa för varje spelare. Husfasader, slottsmurar, trädstammar och bergsväggar är inte länge osynliga barriärer – de är möjligheter.
De pompösa ledmotiven från tidigare spel har mestadels fått kliva åt sidan för enkla pianoslingor och även ren tystnad. Det ger spelet en väldigt jordnära atmosfär och gör det mycket lätt att tappa bort sig i sitt hajkande genom Hyrule.
Det kan nästan inte understrykas nog; spelvärlden i Breath of the Wild är sagolik, både visuellt men också ur ett speltekniskt perspektiv. Bågar, sköldar och tillhyggen har alla ett begränsat antal användningar, vilket tvingar spelaren att leva i förändring. Det går inte att hitta ett favoritvapen som sedan alltid följer med i packningen, för det går sönder kanske en halvtimme senare. Ärligt talat var det irriterande först, men senare insåg jag hur det fick mig att ständigt improvisera och planera framåt.
Vad som inte riktigt funkar är Calamity Ganon. Han har ingen specifik form i spelet, Link får ingen riktig personlig kontakt med honom vilket gör att den dramaturgiska modellen haltar lite. Ganon känns mindre som en motståndare och mer som ett skeende, en naturkatastrof, en ond kraft. Många av bossarna blir lidande av detta – inte minst den sista striden – då Link aldrig riktigt kopplat med sin nemesis. Utöver detta var bilduppdateringen inte särskilt optimerad, speciellt bland träd och grupper av fiender. Ibland kunde spelet frysa till en dryg sekund innan det kom igång igen. Detta har Nintendo mestadels fixat till genom patchar.
Trots detta är The Legend of Zelda: Breath of the Wild en nästan fulländad prestation. Världsrekordet för att klara det så snabbt som möjligt är redan nere under 40 minuter. Men vad The Legend of Zelda: Breath of the Wild istället bevisar är att det inte är destinationen som är målet, utan resan dit. Och vilken resa det är.