Visste du att...
7.5

Way of the Samurai

Text: Tobias

Det hela började med det ganska annorlunda Samurai-spelet Bushido Blade till Playstation, sedan kom Bushido Blade 2 till samma format. När Playstation 2 sedan lanserades dök det så småningom upp ytterligare en uppföljare, denna gång under namnet Kengo. Dessa tre spel är väldigt lika varandra och nu ser vi ytterligare ett spel, Way of the Samurai – vilket i grund och botten faktiskt bygger på samma tema som sina föregångare men med den stora olikheten att det har ett väldigt utvecklat story-mode.

När Way of the Samurai startar har man bara ett spelalternativ, det är den vanliga spelstilen där man tar sig an rollen som en så kallad Ronin, vilket ungefär betyder; herrelös samurai, som blir indragen i en konflikt mellan två konkurrerande klaner. Det är en väldigt intressant berättelse då man erbjuds helt öppna val och spelets utgång varierar mycket på vilka val man gör. Det kanske bara är jag, men det hela känns som om spelutvecklarna har hämta en hel del inspiration från filmen Yojinbo – livvakten, vars story även senare användes i För en handfull Dollar och Last man standing. Förvänta er dock inte något långt äventyrsspel, utan detta är endast ett kreativt alternativ till de vanliga slagsmålsspelens arkadläge. Beroende på hur man klarar spelet så låser man upp nya saker, bland annat nya kläder, nya vapen, extra karaktärer och ett rent fighting-läge där man kan slåss mot en kompis eller en datorstyrd motståndare.

Spelare ska alltså, som tidigare nämnt, i rollen som en Ronin försöka överleva ovan nämnda konflikt på det sätt som behagar en bäst – man kan till exempel gå med ena klanen och sedan byta sida om man känner för det, eller varför inte strunta i att välja sida helt och hållet? Spelet är ganska fritt och det erbjuder samma typ av rörelsefrihet som till exempel Grand Theft Auto 3. Man kan till exempel helt omotiverat ta ut sin vrede på den där bonden som går runt på stans gator och muttrar eller varför inte utmana stans sheriff på en duell bara för ro skull?

De som spelat något av de tidigare spelen i serien kommer känna igen kontrollerna omedelbart då de i stort sett är identiska, men även om man inte kan dem sedan tidigare är de hyfsat lätta att komma in i. När man slåss har man även möjligheten att utveckla nya specialattacker som sedan binds samman med just det vapen man använde – vapnen, inklusive attackerna, går sedan att spara och använda när man så önskar. Det krävs dock att man är försiktig innan man går bärsärk på någon motståndare då alla vapen kan gå sönder. Det finns en siffra som avgör hur mycket stryk ett vapen tål, när denna är nere på ett är det dags att uppsöka den lokale smeden för att fixa det om man inte vill ha sönder sitt favoritsvärd.

När det gäller musiken och ljudeffekterna råder det delade uppfattningar. Ljudeffekterna består mest av dödsvrål och stål-mot-stål-klinkande, vilka är bra gjorda och musiken är stämningsfull. Något som dock saknas är röster, även om det så hade varit japanskt tal så hade det varit helt okej, men det man hör nu är på sin höjd ett grymtande då och då vilket dessutom mest låter skrattretande. Konversationerna mellan de olika karaktärerna sker alltså helt och hållet genom textrutor vilket känns lite gammalmodigt. Way of the Samurai är dock väldigt snyggt och håller en ganska hög grafisk detaljrikedom uppbackad av en bra grafikmotor – även om du slåss mot fyra-fem personer samtidigt så flyter det snabbt och smidigt utan några som helst svårigheter.

Jag måste säga att jag är mäkta imponerad över det originella upplägget i spelet, man kanske kan dra vissa paralleller till Tobal No.1 och 2 – om någon kommer ihåg de spelen. Gillar man den japanska feodalismen och att fäktas med samurajsvärd så är detta spel ett bra inköp. Spelet tål att spelas igenom ett antal gånger då det finns väldigt många vapen att hitta och andra saker att låsa upp. Way of the Samurai är alltså en underhållande blandning av svärdsfäktning och äventyr som har en relativt god livslängd.