Text: McGyver
Ta Mario 64, byt ut rörmokaren mot en fjantig liten kille med stålhandskar och ondska i blicken, blanda om rejält i svampriket och byt ut stjärnorna mot pulserande hjärtan och du får en riktig soppa – du får Vexx.
Den här vrickade historien tar vid när en ond filur vid namn Yabo har ihjäl Vexx farfar. Vexx tänker låta trollkarlen Yabo smaka på sin egen medicin. Byn Overwood lever under förtryck av onda gestalter som naturligtvis leds av Yabo, de terroriserar och använder byborna som slavar. Vexx lyckas smita därifrån och finner ett par handskar gjorda av stål. Dessa handskar ger den som har dem på sig enorm styrka, vilket kommer väl till pass, när man är en liten parvel som Vexx.
När Vexx tar på sig handskarna bemöts han av en enorm ljusbåge och svimmar sedan. När han vaknar upp befinner han sig i en drömvärld, här får spelaren bekanta sig med Vexx:s rörelsemönster. Att lära sig kontrollera en Vexx är ingen lång historia, alla klassiska rörelsemoment finns med, det enda som är något nyskapande är slagsmålsteknikerna, men några snygga jabbar gör inte ett spel.
Fienderna består av en liten skara kantiga typer såsom spottande blommor och omkringvandrande rymdvarelser, de visar inga tecken på intelligens utan ställer sig framför en och väntar på att bli söndersmulad i dina klor. Spelets grafik är inget att tala om – färgglatt och kantigt. Vexx släpps i och för sig till samtliga format, men alla konsoler hanterar utan problem såhär enkel grafik.
Acclaims största miss är nog ändå kameran, den hoppar och far lite som den tycker, mycket irriterande när man till exempel ska balansera över små stigar eller höga plattformar, man faller ner och får spela om hela banan. När det händer får handkontrollen sig en smäll och jag stänger förargat av min konsol. När man förtjänat ett hjärta teleporteras man till en sorts portal som består av ett rum fyllt med dörrar. Alla dörrar är givetvis inte öppna från början utan när man skramlat ihop alla hjärtan från en nivå öppnas nästa dörr – precis som i alla andra plattformspel.
Bakgrundskompositionerna är hyfsade, lite pianoklinkande mixad med sköna trummor, tyvärr hörs den bara stundtals svagt i bakgrunden. Vexx är däremot högljudd och stånkar och stönar varje skutt han tar. Vexx innehåller nästan hur många banor som helst, men när det blir såhär tråkigt och själlöst så att inte ens min bror orkar spela mer än en timme så förstår du nog att jag inte direkt rekommenderar det här spelet.
Xboxen har haft otur när det gäller plattformsspel – först Blinx och nu Vexx. Båda pratades det mycket om, men med facit i hand var det bara floppar, man gjorde en höna av en fjäder.