Text: Greven
Bilfighting-genren begåvas i och med Twisted Metal Black (TMB) med ett snyggt, snabbt och kul tillskott från Sony – utvecklat av Incognito Studios som även gjort andra delar i Twisted Metal-serien till Playstation.
Poängen med Twisted Metal Black är likt föregångarna att utplåna dina motståndare och lyckas överleva själv. Allt handlar om brutal och blixtrande action i vapenstinna fordon. Spelet har tre spellägen i vardera enspelar- och flerspelarläget. Story Mode är huvuddelen i enspelarevarianten där man går igenom banor i tur och ordning – med viss valmöjlighet – och kan låsa upp ytterligare fordon och förare. Utöver det finns Challenge Mode, där man väljer en bil och en bana, och Endurance där man spelar i oändlighet på en bana. Om man är flera kan man välja på så kallad ”Deathmatch” med två till fyra spelare, ”Two Player Co-op” där två spelare samarbetar på delad skärm mot övriga fiender – men med ett gemensamt antal liv, och slutligen ”Last Man Standing” där man väljer en uppsättning likadana bilar och den som är sist kvar i spelet vinner.
Man slås direkt av grafiken som är snygg och detaljrik och flyter på mycket mjukt och framförallt snabbt. Bilarna är snyggt animerade med de olika vapensystemen som vecklas ut och in vartefter man byter mellan dessa. På banorna finns en mängd motståndare, vilka alla kör olika fordon som innehar individuella specialvapen. En del fordon kan dessutom byta skepnad och gamla favoritkaraktären Sweet Tooths glassbil kan numera omformas till en Mech på hjul ungefär som en Transformers-leksak. I det läget kan han för övrigt flåsa iväg en missilsvärm på 20 stycken otrevliga rackare som inte är skojiga att träffa på – eller träffas av snarare. Explosionerna är mycket läckra och andra effekter, som till exempel regn, är också snyggt återgivna. Menyer och mellansekvenser är bra gjorda, så att mycket energi lagts på det visuella står helt klart. Apropå mellansekvenser får vi passa på att smälla Sony på fingrarna ordentligt, för till PAL-versionen har de klippt bort det mesta av handlingen från sekvenser mellan banorna och endast ett fåtal mycket korta snuttar inför boss-arenorna återstår. Vän av ordning undrar upprört varför? Enligt rapporter från andra sidan Atlanten är dessutom dessa filmer en dessutom stor del av behållningen, vilket gör det hela än mer oförklarligt. (Det kan ha med 11 september att göra, spelet släpptes innan i USA/Red)
Till en början hade jag svårt att vänja mig vid kontrollen och inte hjälpte det mycket att försöka byta kontrollinställningar mellan de tre förprogrammerade uppsättningarna som finns. Det är fortfarande en gåta varför inte samtliga spelutvecklare i världen – en gång för alla – inser att det är bra med en standardinställning, men låt alla knappar vara definierbara av spelaren så att man kan få det som man vill! (Kanske ska skippa standard och låta spelaren välja direkt?/Red) Det kan inte vara alltför svårt att åstadkomma. Du som är Twisted Metal-fantast har i alla fall möjligheten att välja förprogrammerade kontrolläget Classic. Efter några frustrerande minuter är man med i matchen och kan ta upp kampen på allvar.
I början upplevde jag spelet rätt svårt, då det oavbrutet exploderade och smällde vid min bil, men det hängde ihop med att jag stod still och försökte lokalisera mig i spelet. Stort misstag! Att stå still i TMB är direkt hälsofarligt. Full fart och ständigt i rörelse är ett grundtips för en lyckad batalj. Sen är det bara att mörsa på för allt vad tygen håller. Vapen, ammunition, hälsoåterställare och annat smått och gott finns i mängder utefter banorna – man går sällan eller aldrig vapenlös. Det gödslas inte direkt med hälsoprylarna, men man lär sig var de finns eftersom. Matcherna utspelas i ett rasande tempo, och det är nästan så man blir svettig efter en tuff kamp. Efter en stund lär man sig en taktik som gör att spelet möjligen blir i lättaste laget. Den artificiella intelligensen hos motståndarna måste starkt ifrågasättas, ibland är den hopplös och ibland är det busenkelt att få kål på en motståndare. När man väl kommit underfund med hur fienderna bäst nedkämpas går det hela lite för enkelt. Det finns tre svårighetsgrader att välja på innan man börjar ett nytt spel och någon av dem borde passa. De riktigt svåra är bossarna som dyker upp efter några banor – och framförallt slutbossen på bana åtta… Den är inte nådig. TMB kan förstås upplevas tillsammans med några kompisar och då får det ett helt annat värde. Båda varianterna är dock bra.
Bandesignen är toppen! Varierande och utmanande. Man kör runt på allt i från skrotupplag till förorter, motorvägar och så vidare. Vissa banor är jättestora, så det nästan är svårt att hitta fienderna, medan andra är små och där det bjuds på adrenalinstinna fighter. Ljudeffekter och musik håller också hög klass. Överhuvudtaget håller TMB väldigt hög klass och det känns genomarbetat. Det gör att det känns ännu tråkigare att vi Européer snuvas på mellansekvenserna. Om Sony inte varit framme med saxen hade kanske spelet fått en annan inlevelse och en tätare story.