Text: Caracarn
Fans av skräckgenren får här ett hårresande spel att bita i. Frågan är bara om du törs spela det med lamporna släckta.
Jag hör ett konstigt ljud, vänder mig om och skjuter i väg några salvor med mitt vapen. Rummet är tomt, men någonting hörs bakom en vägg. Pulsen stiger och jag tittar mig nervöst omkring i det lilla utrymmet, bredvid mig står en annan soldat och ser minst lika rädd ut. Plötsligt hörs ett vrål, väggen slås sönder och in rusar en varelse som inte är av denna värld. I panik så backar jag samtidigt som jag pumpar skott efter skott in i besten som kommer rusandes emot mig, vid sidan av mig så ser jag min panikslagne vän som förtvivlat eldar upp halva rummet med sin eldkastare i försöken att få bukt med varelsen. Efter en kort men intensiv strid ligger besten söndertrasad på marken och jag pustar ut och bestämmer mig för att titta till min kompis med eldkastaren för att se om han är okej. Men istället för den marinsoldat jag förväntar mig att se så kastar sig en stor röd varelse över mig.
Detta låter kanske som något taget ur en film, men är hämtat från mina upplevelser i spelet The Thing. För de som inte har sett filmen med samma namn så utspelar den sig på en militärbas på Antarktis, där några forskare hittar en varelse som börjar ta över deras kroppar. Problemet är att man inte kan se vem som är infekterad av varelsen och vem som inte är det, det enda sättet att vara helt säker är genom att göra ett blodtest – är personen infekterad förvandlas han eller hon genast till en best.
Spelet utspelar sig efter filmen, när ett team blir skickat till basen för att ta reda på vad som har hänt där. Spelaren intar sig rollen som ledare av teamet, vilket till en början består av fyra personer – antalet varierar genom spelet. De andra i teamet följer efter och skjuter automatiskt på alla varelser de ser, genom ett menysystem kan man ge dem olika order som att vakta eller följa efter. Mycket baseras på ett förtroendesystem, om man ger sitt team vapen och hjälper till i strider så får man förtroende – om man istället springer och gömmer sig eller tar ifrån dem vapen så blir de arga och kan till och med bestämma sig för att man är en fiende och skjuta ned en. De kan även bli rädda av konstiga ljud och blodiga kroppar vilket resulterar i att de inte vågar slåss, utan ligger på marken och skakar, eller till och med bestämmer sig för att de inte vill leva längre. Detta kan motverkas genom att man ger dem vapen eller tar dem till en säkrare ställe.
Genom spelet finns flera olika varelser, alltifrån små som klaras av med några skott till jättestora som tål hur mycket som helst. För att klara av detta behövs självklart olika vapen och bland annat finns pistol, hagelbössa och granater att välja på. Det viktigaste vapnet är dock eldkastaren – detta då de större bestarna inte går att likvidera på annat sätt än genom att elda upp dem.
Som tidigare nämnts så ändras antalet personer i teamet under spelets gång, man hittar personer som följer med teamet och vissa blir – låt oss säga – undanröjda av bestar under striderna. Ofta förlorar man hastigt och olustigt sina kollegor genom att de är infekterade och förvandlas till monster, vilket händer ganska ofta. Efter att ha kämpat sida vid sida i många eldstrider så känns det ganska ledsamt att se sin kollega – och vän – förvandlas till en vrålande varelse som inte vill något annat än att äta upp just dig. Man kan som sagt testa sina team-medlemmar för att se om de har blivit infekterade med hjälp av blodtestet, men även om de inte är infekterade så kan de en minut senare förvandlas – vilket kan vara ganska frustrerande.
Miljön är ofta tryckande och pulsen blir hög när man stiger in i ett rum med blodiga väggar, kroppar som ligger utspridda på golvet och man hör ett rytmiskt dunkande i bakgrunden. Soldaten bredvid häver upp gårdagens måltid och någon annan skakar av rädsla medan jag själv känner att mängden handsvett ökar dramatiskt. Det som bidrar till stämningen är att det är snyggt gjort och att musiken oftast är välgjord, även om den inte märks av så mycket. Det är för övrigt mest skrämmande när det blir helt tyst.
Styrningen fungerar ganska bra även om den i kombination med kameran kan göra det svårt att springa rätt och små varelser kan även hålla på och bita en i benen utan att man ser dem.
Att man inte vet vem som är vän eller fiende ger lite extra krydda i spelet, det ska dock sägas att det kan bli väldigt irriterande när person efter person förvandlas till ett monster – vilket ofta resulterar i att man får slåss helt själv. Vissa av spelets pusseldelar lider av det klassiska ”hitta saken i det mörka hörnet”-fenomenet, men det mesta fungerar bra.
Sammantaget så är The Thing ett bra och ofta ganska spännande spel.